Under de senaste dagarna har den svenska skolgårdsmobbarvänstern, understödda av sina förment liberala hummerknivskollaboratörer, förlustat sig i demagogi som om vore det 2014.
Man har inte bara hunnit med att hävda att svenskar måste integreras i Sverige eller att sjösätta nya smutskastningskampanjer mot Alice Teodorescu, Hanif Bali och Ivar Arpi. Stefan Löfven har dessutom hunnit med att deklarera att han inte tänker avgå vid en valförlust, såvida inte allianspartierna först meddelar att de ämnar regera med Sverigedemokraternas stöd.
Att Löfven motiverar detta med att allianspartierna enligt honom "mumlar och hymlar om hur de tänker kring SD" förtjänar en närmare analys. Om Alliansen blev största block, men med Sverigedemokraterna som vågmästare, vore nämligen deras ställning identisk men hur hans egen ser ut idag. Vad mer är, regeringen har inte betackat sig för Sverigedemokraternas stöd.
När detta parti nyligen meddelade att de inte ämnade ge regeringen sitt stöd resulterade detta i en arg tirad från Ardalan Shekarabis sida. Ännu mer talande är det faktum att när regeringen fick igenom mandatperiodens i särklass viktigaste beslut så skedde detta med Sverigedemokraternas stöd.
Att Löfven av alla människor anklagar andra för att mumla och hymla kan förefalla tyda på en magnifik brist på självinsikt, men så är inte fallet. Socialdemokraterna har idag inga som helst visioner utom en, nämligen att säkra regeringsmakten åt sig själva. För att nå detta mål skyr man inga som helst medel.
Oräkneliga alliansföreträdare försökte sig efter Löfvens utspel på att utmåla honom som en idiot, men faktum är att hans utspel var smart. Han vet att han i det svenska mediala klimatet kommer undan med att hyckla ohämmat. Han vet att inbördeskrig utbrister i Folkpartiet varje gång en sverigedemokrat nyser. Han vet att Centerpartiets pseudolibertarianer föredrar socialism framför ytterligare inskränkningar av den kravlösa migrationspolitiken.
Framför allt vet dock Löfven att den svenska högern med allra största sannolikhet kommer fortsätta spela efter gap- och skrik-vänsterns spelregler, eftersom den redan gått med på att göra detta i årtionden. I och med detta kan han fördöma Alliansen för att den om två år eventuellt kommer göra exakt det han själv ägnar sig åt just nu, utan att någon i tongivande ställning påpekar det absurda i detta.
Att Löfven tar till sådana knep är naturligtvis ytterst osmakligt, men givet att högen är så "väluppfostrad" att den stillatigande går med på detta är det också fullt naturligt. Resultatet blir att Löfvens grundlösa påstående att Alliansen skulle vara mer "SD-besmittad" än hans eget regeringsunderlag sätter sig.
Det är så den svenska vänstern arbetar. Löfven påstås ofta även av sina motståndare vara en hygglig typ, men vad hans utspel mer än något annat visar är att han utan att darra på manschetten gärna hänger sig åt det mest skamlösa av maktspel. Att därtill bland annat Birgitta Ohlsson mer än gärna agerar nyttig idiot lär bara stärka honom i övertygelsen att detta är rätt väg att gå.
Så länge den svenska högern går med på att spela efter gap- och skrik-vänsterns spelregler är den dömd att förlora, av den enkla anledningen att dessa regler är utformade för att den skall förlora. Vad som skedde förra mandatperioden var att Fredrik Reinfeldt gick rakt i den fälla vänstern hade gillrat åt honom.
När det kom till kritan visade det sig snabbt att Socialdemokraterna inte alls brann för den ansvarslösa migrationspolitik de högljutt hade försvarat så länge de befann sig i opposition. Sannolikt var man under förra mandatperioden inte heller på Aftonbladets opinionsredaktioner särskilt bekymrade för det tilltagande stödet för Sverigedemokraterna, så länge det var förbannade före detta alliansväljare som stod för detta. Vad man däremot såg var ett gyllene tillfälle att gripa makten, trots oförändrat väljarstöd.
Vad den senaste tidens många utspel ännu en gång visar är att den svenska vänstern är fullständigt skamlös, håller sig med dubbla måttstockar och mer än gärna tar till skolgårdsmobbarmetoder. Detta kommer förbli en vinnande strategi så länge den svenska högern finner sig i det.
Att vänstern bedriver ständiga hatkampanjer mot Hanif Bali beror på att han som en av få alliansföreträdare inte låter dem komma undan med sitt fulspel, något som gör dem livrädda. På ungefär samma sätt vet vänstern att den inte längre kan vinna några val på sakliga argument, varför man lägger enorm energi på att bemöta till exempel Alice Teodorescu med osakliga.
Så länge vi finner oss i detta kommer den skenheliga skolgårdsmobbarvänstern fortsätta förpesta Sverige. Den som inte finner sig i detta måste börja bemöta vänsterns flodvåg av djupt ohederlig vulgärdemagogi med precis den respekt den förtjänar.
SvD1,
GP1
