"Det är inte bara nya svenskar som skall integreras. Alla behöver integreras, även etablerade svenskar." Så lyder budskapet i en film organisationen Individuell Människohjälp nyligen låtit producera.
Denna ambition att trycka ned ett hyperprogressivt budskap i halsen på den barbariska allmänheten har redan hunnit med att reta gallfeber på den pöbel man anser vara i behov av uppfostran. Genom det mästrande upplägget och den magnifika bristen på fingertoppskänsla har man på rekordtid lyckats polarisera oändligt mycket mer än vad man mot all förmodan kan tänkas integrera.
Det är oklart vad man egentligen hoppas åstadkomma med att låta personer, omsorgsfullt utvalda för sin brytning, tala om för åskådaren vad Sverige borde vara och hur "etablerade svenskar" borde agera. Lika oklart är vad man egentligen menar med att "etablerade svenskar" borde integreras i "det nya landet".
Borde "etablerade svenskar" minska sitt deltagande på arbetsmarknaden? Borde de sänka sin utbildningsnivå? Borde de, likt problemförorternas ointegrerade ungdomar, kasta sten på ambulanser oftare? Borde de, likt den kvinna i hijab som syns i slutet av filmen, i större utsträckning anpassa sig efter vad som i andra sammanhang brukar kallas för patriarkala strukturer?
Som kronan på verket förklarar man därtill att ett kallt och glesbefolkat land i Europas norra utkanter "behövs som en trygg plats på människor på flykt". I och med detta lyckas man också krydda budskapet med att ännu en gång ge uttryck för den grandiosa självbild som präglar den förment icke-nationalistiska svenska synen på den egna nationens roll i världen.
Detta väl sagt står det givetvis varje organisation fritt att för egna pengar producera vilka filmer den så önskar, även om dessa råkar vara debila, chauvinistiska och synnerligen kontraproduktiva. Individuell människohjälp har emellertid inte producerat filmen för egna pengar. Individuell människohjälp är en organisation som får en tredjedel av sina intäkter i form av offentliga bidrag.
Med andra ord är filmen till stor del finansierad med skattemedel, av vilka merparten dessutom kommer från Sida. Således får inte bara svenska skattebetalare själva vara med och finansiera den uppfostringskampanj de nu är föremål för. Därtill räknas detta som bistånd, trots att de så kallade biståndspengarna hade kunnat göra oändligt mycket större nytta i till exempel något av Mellanösterns flyktingläger.
När det till ödesmättad musik framförda budskapet inleds sker detta med orden: "Det finns ingen väg tillbaka. Sverige blir aldrig som det varit." I detta har man alldeles rätt, alldeles oavsett vad den som råkar titta på filmen råkar ha för känslor inför det hela. Vad detta rent konkret innebär är att välfärdssystemen för lång tid framöver kommer vara en väldigt dyr och ogynnsam affär för de "etablerade svenskar" som påstås vara i behov av integrering.
Den som inte önskar en sådan utveckling måste därmed ge upp drömmen om den så kallade svenska modellen. Vad mer är, i den mån "etablerade svenskar" kan sägas vara i behov av att integreras så bottnar detta behov i deras brist på insikt om att kollektivavtal, högra bidragsnivåer och bristen på låglönejobb utgör allvarliga hinder för just integration.
Sverigedemokraters vurmande för folkhemmet blir därmed en kraft för fortsatt höga transfereringar. På motsvarande sätt blir socialisters förmenta solidaritet i form av krav på höjda bidrag och en hårdreglerad arbetsmarknad en kraft för en permanentering av det skyhöga sysselsättningsgapet mellan infödda och invandrare.
Det finns, precis som det påstås i filmen, "ingen väg tillbaka". Det är dock högst oklart om Individuell människohjälp själva faktiskt förstår vad detta innebär.
DN1,
DN2,
DN3,
GP1
