Jag tillhör inte skaran av Donald Trumps fanboys, av den enkla anledningen att hans politiska linje som sådan inte gör mig särskilt imponerad. Jag är dock inte särskilt orolig för att han kommer starta något kärnvapenkrig heller. Jag är tvärtom tämligen övertygad om att den skada han kan tänkas åsamka världen vida understiger den George W Bush ställde till med under sin tid i Vita huset.
När det kommer till kritan är det dessutom tveksamt om han kan sägas vara mer populistisk än Barack Obama, som på egen hand lyckats fördubblat den amerikanska statsskulden. Det är också tveksamt om han kan sägas vara mer populistisk än Stefan Löfven, som, för att ta ett exempel, ogenerat ljuger om att Sverige 2020 kommer ha EU:s lägsta arbetslöshet.
Jag sticker dock inte under stol med att jag finner det uppfriskande hur Donald Trump brukar våld på de moraliskt depraverade postmodernisternas och nymarxisternas alla heliga kor. Jag sticker inte heller under stol med att jag finner alla de hysteriska kommentarer och rituella avståndstaganden som nu dominerar nyhets- och Facebook-flödena fantastiskt underhållande.
Vad som går de flesta kommentatorer, analytiker och andra förståsigpåare helt förbi är att Donald Trump mer än någonting annat är ett symptom på hur progressivismen kommit till vägs ände. Detta efter att den progressiva föreställningen om att det goda och rationella samhället kan planeras, regleras och tvingas fram under de senaste hundra åren steg för steg flyttat fram sina positioner.
Så länge man inte inkräktade alltför mycket på människornas eller näringslivets frihet kunde man komma undan med detta, men så är inte länge fallet. Tillväxten har idag reglerats ihjäl, skuldsättningen har växt sig ohanterlig, lagstiftarnas artificiella incitament har lett till att svågerkapitalismen vuxit sig stark och det ständigt mer centraliserade och klåfingriga EU:s regleringsiver slingar sig sakta men säkert längre och längre in i medborgarnas personliga sfär.
Medborgarna betraktas som rebelliska barn som måste tuktas genom statliga indoktrineringskampanjer. Fanatiker har tillåtits marschera genom institutionerna. De progressiva försöken att bekämpa det fria ordet antar för varje dag alltmer groteska dimensioner. Människor lämnas aldrig i fred, traditionella värderingar demoniseras, och de medborgare som inte helhjärtat ställer sig bakom de nyuppfunna statligt sanktionerade värderingar som är tänkta att ersätta dessa utmålas som samhällets fiender.
Det är i ljuset av detta fenomen som Donald Trump, brexit och Sverigedemokraterna blir förklarliga. De erbjuder inte alla gånger relevanta svar på problemen, men de uppvisar åtminstone probleminsikt – vilket är betydligt mer än vad man kan säga om progressivismens överstepräster och den magnifika tondövhet dessa ständigt visar prov på. Vad mer är, givet den låga kvalitet de konkurrerande politiska krafterna håller utgör dessa nya alternativ i många fall ett i allra högst rimligt val.
2016 har i och med brexit och Donald Trumps valseger blivit ett progressivismens annus horribilis. Detta beror emellertid inte på att folket har radikaliserats, utan på att de progressiva fjärmat sig så mycket från folket att de förlorat sin legitimitet och trovärdighet. Så länge man inte förmår ta in det kommer den spricka som uppstått bara att fördjupas. Man har helt och hållet sig själva att skylla.
Läs även:
Motpol,
I otakt
DN1,
DN2,
DN3,
Exp1,
SvD1,
SvD2
