Ännu en bidragsentreprenörsskandal utspelar sig just nu i Malmö. En förening vid namn Spiritus Mundi har tilldelats miljonbelopp för att arbeta mot våldsbejakande extremism, trots att det sedan länge är välkänt att föreningens värdegrund är ungefär den diametralt motsatta till den man angett då man sökt bidrag. Dessa bidrag har därefter föga överraskande gått till helt andra ändamål än de tilltänkta, inklusive väldigt suspekta löneutbetalningar.
Det finns mycket att säga om såväl den ökända myndigheten MUCF:s inblandning i projektet som om det kommunalråd som först tillät det hela pågå ostört, men nu "hotar" med något så självklart som att polisanmäla bedrägeriet. Vad jag själv finner intressant är emellertid någonting annat, nämligen att Allmänna arvsfonden gav projektet 2,9 miljoner kr bara under 2016.
Allmänna arvsfonden är på pappret en statlig välgörenhetsfond till vilken medel från dödsbon utan arvingar tillfaller. Detta kan måhända (bortsett från de uppenbara oegentligheterna) förefalla rimligt i princip, men i praktiken är det hela betydligt mer obehagligt. Arvsfonden nöjer sig nämligen inte med att överta tillgångarna från de dödsbon som saknar arvingar, utan har dessutom satt i system att stämma dödsbon, anhöriga och utpekade arvingar för att komma över ännu fler arv.
Vid en snabb googling erhålls otaliga exempel på hur Arvsfonden processar mot privatpersoner. Man drar sig inte för att stämma dödas barnbarn, man processar mot personer vilkas livskamrater har dött och så vidare. 2015 stämde man en utpekad arvinge för att komma över arvet efter en 71-årig kvinna, något som man då försökte rättfärdiga med att "[v]i kan inte vara säkra på att detta" (det vill säga att arvet gick till den person kvinnan själv hade angivit i sitt testamente) "var hennes sista vilja".
I ljuset av vad Allmänna arvsfonden använder de pengar man kommer över till blir påståendet fullständigt perverst. Arvsfonden låter nämligen inte bara pengarna regna över uppenbara bedragare, så som i fallet med Spiritus Mundi. Arvsfonden har även under lång tid låtit pengarna regna över islamister och antisemiter. Man ger sitt stöd till rabiata haverister som Tobias Hübinette. Man ger pengar till projekt för att experimentera med normkritik och intersektionalitet på dagisbarn. Et cetera.
Att den 71-åriga kvinnans sista vilja skulle ha varit att hennes arv gick till dylika projekt, snarare än till den person hon personligen hade pekat ut i sitt testamente, faller inte bara på sin egen orimlighet. Det är framför allt ett fullständigt hårresande påstående, yttrat av en organisation som bokstavligt talat inte drar sig för att gå över lik.
Allmänna arvsfonden har blivit ett sätt för de skrupellösa vänsteraktivister som marscherat genom institutionerna att finansiera de depraverade projekt som ligger dem själva varmt om hjärtat. För att åstadkomma detta ägnar man sig ogenerat, och med statens välsignelse, åt likplundring. Det är ett upplägg vidrigare än några ord i världen kan uttrycka.
