För en dryg vecka sedan hävdade jag i ett blogginlägg att vi vinner, med vilket jag menade att den progressivism som likt en ångvält de senaste åren kört över allt i sin väg nu tappar mark. Inlägget uppmärksammades glädjande nog i radio bubb.la, där Martin Eriksson dock luftade frågan hur långt jag tror att denna motrörelse har har möjlighet att nå.
Det kan därför vara på sin plats att påpeka att jag inte på något sätt tror att mitt idealsamhälle står för dörren. För det första är de skador ångvältsprogressivismen ställt till så omfattande och så djupgående att deras effekter kommer vara med oss länge än, även om så rörelsen så besegras i morgon. För det andra delar få av alla de gräsrötter som just nu befinner sig i öppet uppror mot progressivismen mitt eget slutmål.
Inte desto mindre skulle en avgörande seger över den fanatiska progressivismen innebära en väldigt viktig seger. Samhällsklimatet är idag så förpestat att bara en återgång till någon form av normalitet vore ett stort steg i rätt riktning. Av denna anledning är den utveckling vi på sistone har börjat kunna skönja ändå väldigt glädjande.
På senare tid har den ena etablerade debattören efter den andra börjar bryta mot de tabun som tidigare varit obrytbara. Agendajournalistiken hånas i breda lager. Åsikter som tidigare bara ventilerats bakom stängda dörrar framförs nu öppet. Partier lägger om sin politik. Den neurotiska beröringsskräcken som så länge har omgärdat SD är på väg att släppa, till stor förfäran för den vänster vars maktinnehav är beroende av att den upprätthålls. Och så vidare.
Detta har inte undgått de progressiva. Tvärtom, de är livrädda för utvecklingen och visar tilltagande tecken på avgrundsdjup desperation. De försöker för glatta livet hålla sig fast vid sina problemformuleringsprivilegier genom att alltmer högljutt och rabiat smutskasta, bespotta, förlöjliga och misstänkliggöra sina motståndare.
Magin är dock bruten. De dirty tricks som så länge tjänade dem så väl fungerar inte längre. I stället får allt fler upp ögonen för vilka charlataner de är, och deras auktoritet undergrävs därmed ytterligare. Detta gör dem både chockade och förvirrade, eftersom de sedan länge vant sig vid att ständigt komma undan med precis vad som helst. Detta får i sin tur dem att tappa det så fullständigt att de gör sig själva till åtlöje inför öppen ridå.
Detta innebär dock inte att vi nu kan kosta på oss att slappna av. Tvärtom är det av avgörande betydelse att vi fortsätter slå tillbaka. Vi bör givetvis hålla oss inom anständighetens gränser, men våra motståndare drar sig inte för att tillgripa de smutsigaste av vapen mot oss och vi har inte råd att vara sentimentala när vi bemöter detta.
Vi varken önskade eller startade denna Kulturkampf mot allt som är anständigt, men inte desto mindre är den en realitet. När nu en god möjlighet att faktiskt också vinna den har uppenbarat sig, vore det ett stort misstag att låta chansen gå oss förbi.
DN1, DN2, SvD1, Exp1
