Häromdagen rörde en rektor i Lund upp en helig vrede i folkdjupet när han i en intervju med Sydsvenskan inte bara försvarade beslutet att låta två våldtäktsdömda elever gå kvar på skolan, samtidigt som deras offer undervisades på annat håll, utan dessutom gjorde detta med de mest häpnadsväckande av argument.
För det första kommenterade rektorn situationen med att "det är svårt att säga vad som är rätt och vad som är fel i det här läget". För det andra hävdade han att förövarna, precis som den flicka vars tillvaro de slagit i spillror, var offer i sammanhanget. Som om inte detta var nog försvarade han därefter skolans beslut att undanhålla skolelevernas föräldrar information om vad som hade hänt.
Det hann inte gå ens ett dygn efter publicering innan beslutet var upprivet. En flodvåg av högst befogad folklig vrede fick skolförvaltningen i Lund att på rekordtid omvärdera ett beslut man tidigare funnit okontroversiellt. Anständigheten hade därmed vunnit en liten seger över den avgrundsdjupa ondskan, men inte desto mindre är vad som hände efter Sydsvenskans publicering på intet sätt oproblematiskt.
För det första kommer nu, såvida inte någon speciallösning tillämpas, andra skolpliktiga elever tvingas gå i skola tillsammans med dömda våldtäktsmän, vilket ger en fingervisning om att saken är allt annat än utagerad. För det andra är det djupt oroande att det är krävs tidningsskriverier och en folkstorm för att ett så hårresande beslut skall rivas upp.
Det hela vittnar inte bara om frånvaron av den mest grundläggande av empati och moral, utan därtill om ett skrämmande förvaltningsgodtycke. Om det ursprungliga beslutet mot all förmodan faktiskt var fattat på betydligt godare grunder än rapporteringen gav sken av, borde man också stått fast vid det. I annat fall borde det aldrig ha fattats över huvud taget.
Detta väl sagt borde ingen vara förvånad över att kommunala tjänstemän är kapabla att fatta ett så perverst beslut som detta. Under hela min skolgång genomsyrades utbildningen jag tog del av av synen på förövare som just offer. Detta har varit den officiella synen på brottslingar och andra som beter sig illa allt sedan 1968, och den marsch genom institutionerna som rabiata vänsterextremister då inledde.
Synen på förövare som offer för strukturer och kapitalet är en av postmarxismens grundpelare. Denna syn på brottslighet och våld har inte bara tolererats i Sverige, den har varit både sanktionerad och påbjuden av makten. När rektorn beskrev två våldtäktsmän som offer hade han inga skäl att misstänka att en folkstorm skulle följa på detta. Han sade bara vad professorer, generaldirektörer, politiker och andra potentater sagt före honom.
Den här gången blev det dock annorlunda. När rektorn yttrade sina famösa ord gjorde han detta strax efter att oräkneliga svenska kappor plötsligt och abrupt hade vänts efter vinden. Hade året varit 2014 hade rektorn sluppit bli korsförhörd av någon journalist. I den mån sociala medier hade fyllts av kritiska kommentar, hade dessa avfärdats som högerextremism av många av de kända och respekterade namn som, allt sedan i går, stått på kö för att fördöma honom.
