Fallet Hanif Bali har vid de här laget resulterar i gigantiska mängder kommentarer, och även om man inom journalistkåren mangrant slutit leden bakom Dagens Nyheters tämligen aparta narrativ, så har en överraskande stor andel av dessa kommentarer varit vettiga.
I sammanhanget finns dock en aspekt som så gott som alla har förbisett, nämligen den kritik mot journalistiska metoder som det hela startade med. När Hanif Bali kommenterade Patrik Oksanens artikel gick hans invändning varken ut på att texten skulle vara dålig eller att Oksanen skulle ha förmedlat en felaktig bild. Vad Bali påpekade var att Oksanens intervju var initierad av UD.
Detta är, har vi sedan dess fått veta, en väldigt vanlig företeelse. Den okunskap han därmed visade prov på har utgjort del i kritiken mot Bali, och när han därtill, som en central del av sin avbön, själv poängterade just det faktum att förfarandet är vanligt, var detta som exempel på varför han hade varit ute i ogjort ärende.
För den som bemödar sig att lyfta blicken en aning finns det dock ganska goda skäl att problematisera företeelsen, alldeles oavsett hur vanlig denna är. UD är nämligen ingen myndighet, utan en del av regeringen. I och med detta är departementet också ett verktyg för den sittande regeringens agenda.
Detta betyder på intet sätt att Oksanens artikel bör betraktas som suspekt. Det finns heller inte någon anledning att misstänka att Oksanen i och med sin artikel gjorde sig till språkrör för regeringen. Jag ser personligen över huvud taget inte heller någon anledning att kritisera vare sig UD eller Oksanens för deras agerande i den kommunikation som utmynnade i den aktuella intervjun och artikeln.
Vad som däremot är problematiskt är ironiskt nog just det faktum att företeelsen är vanlig. När regeringen väljer att bjuda in utvalda journalister för att möta utvalda gäster, eller delta vid utvalda aktiviteter, så påverkar man också nyhetsrapporteringen. Man får på detta sätt viss kontroll över både vad som skrivs, och vem som skriver det. Det borde vara varje journalists ryggmärgsreflex att se en sådan situation för vad den är, nämligen en uppenbar intressekonflikt.
I ljuset av detta är den så gott som totala enighet om att metoden är fullständigt okontroversiell vi fått se prov på de senaste dagarna, närmast att betraktas som kuslig. Att i en tid då varenda artikel förses med informationsrutor om redaktionens journalistiska bevekelsegrunder, och med pedagogiska förklaringar om skillnaden mellan opinions- och nyhetsmaterial, inte berätta att en artikel delvis tillkommit på regeringens initiativ, är att sila mygg och svälja kameler.
Att just Oksanens artikel var ett exempel på detta är som enskild företeelse sett en petitess. Att däremot ett stort antal artiklar tillkommer på detta vis, utan att läsaren informeras om detta, och utan att praktiskt taget någon invänder mot denna brist på transparens, är däremot högst remarkabelt.
