Bakom clickbait-rubriken "Därför dras unga till en guru som föraktar svaghet", kunde man i gårdagens Svenska Dagbladet ta del av ett påhopp på Jordan B Peterson signerat Carl Cederström. Peterson, kunde vi läsa, tycker mobbning är bra, hatar svaga människor och gillas av vita män som står Anders Behring Breivik nära.
Det finns ingen som helst anledning att bemöta det Partiorgansliknande utspelet i sak, då detta fullständigt saknar substans och inte förtjänar den legitimitet ett sakligt bemötande skulle skänka det. Vad som ändå gör Cederströms skummande fradga värd ett omnämnande är de strömningar denna är ett utlopp för.
Cederströms hatdrypande text är ett utlopp för den intolerans för oliktänkande som utmärker den lilla klick progressiva som förvisso dominerar samhällsdebatten, men vilkas folkliga förankring är så gott som obefintlig. Den är därtill ett symptom på den ohederlighet, den skamlöshet och den blinda tro på att ändamålen helgar medlen som frodas i dessa kretsar.
Cederströms rabiata försök till karaktärsmord är en konsekvens av det grupptänkande som odlas i den filterbubblornas filterbubbla som som utgör den sfär där de progressiva verkar och trivs i, och där de ömsesidiga ryggdunkningar vilkas syfte är att hålla det ständigt gnagande tvivlet på de egna trossatsernas ofelbarhet på behörigt avstånd utgör hårdvaluta.
Cederströms och hans gelikars vrede är sprungen ur den kollektiva desperation det faktum att man inte längre äger samhällsdebatten har skapat i dessa kretsar. Man har tagit sin kontroll över informationsflödet för given. Man har sett det som sin självklara rättighet att få avgöra vilka idéer som skall få spridning, och vilka som skall kvävas i sin linda.
När så plötsligt teknikutvecklingen berövar dem denna privilegierade ställning blir därför chocken total. De svavelosande utfallen bör i första hand inte tolkas som ett utslag av ilska, utan av att man är traumatiserade. Cederström och hans ryggdunkande vänner finner plötsligt hur den arvedel de utlovades glider dem ur händerna, och man har ännu inte förmått acceptera detta.
Jordan B Peterson beskrivs ofta som "kontroversiell". Detta avslöjar kanske mer än något annat agendan hos de krafter han utmanar. Ytterst få människor skulle nämligen finna vad Peterson har att säga kontroversiellt. En del skulle naturligtvis dra andra slutsatser än Peterson, andra skulle finna budskapet för krävande för att orka lyssna, men i stort sett ingen med båda fötterna på jorden skulle komma till slutsatsen att vad Peterson säger är kränkande, ondskefullt eller kontroversiellt.
Att Peterson ändå gång på gång inte bara beskrivs som just detta, utan därtill blir måltavla för infantila tirader som Cederströms, säger därför väldigt mycket om hur totalt man inom den progressiva "eliten" har tappat fotfästet. När Peterson uppmanar unga att ta ansvar för sina egna liv blir man mäkta upprörda över fräckheten i detta, då detta så flagrant utmanar den föreställning om att samhället bör vara ett kuddrum befolkat av viljelösa offer och mähän man själva förfäktar.
Denna hysteriska reaktion säger väldigt lite om Peterson, men desto mer om hans kritiker. De senare tror sig förvisso vara det sunda förnuftet, anständighetens samt sansen och balansens förkämpar, men vad de i själva verket har blivit är en sekt. En sekt av förgrämda kverulanter och ytterst mediokra tänkare, vilka aldrig förmår sluta älta förlusten av den privilegierade ställning de ansåg vara sin födslorätt.
