Frågan om huruvida en moské i Växjö skall tillåtas börja med böneutrop har lett till en infekterad debatt, därtill sedan några dagar tillbaka en sådan begåvad med Dagens Nyheters ständigt så vilsna ledarredaktion som klassisk kontraindikator.
Ur ett libertarianskt/frihetligt/klassiskt liberalt perspektiv har den förment komplicerade frågan om böneutrop ett påfallande enkelt svar. Att tillåta böneutrop som tränger in på andras mark vore att bevilja någon en positiv rättighet som gick ut över andras negativa rättigheter. En sådan ordning skulle bryta mot en av libertarianismens viktigaste grundprinciper, varför en sådan ordning ur detta synsätt inte heller är önskvärd.
Naturligtvis vore detta inte någonting unikt. Antalet etablerade företeelser som inkräktar på andra människors negativa rättigheter är redan oräkneliga, med trafikbuller och beskattning som två belysande exempel. Trafikbuller utgör dock till skillnad från böneutrop baksidan av en företeelse som medför betydande samhällsnytta, och att vi tillhör världens högst beskattade folk utgör inget giltigt argument för att acceptera ytterligare inskränkningar av våra negativa rättigheter (om något snarare det diametralt motsatta).
Men, invänder då någon både grötmyndigt och deprimerande förutsägbart, kan inte exakt detsamma sägas om kyrkklockor? Egentligen borde man bara slå dövörat till, eftersom självutplånande och neurotiska argument som detta redan har normaliserats i en omfattning som är direkt osund. Argumentet åberopas dock så ofta, och därtill i regel så triumfatoriskt (alternativt ängsligt), att det ändå finns anledning att granska det närmare.
Kyrkklockor har i sammanhanget den ur frihetlig synvinkel mycket viktiga sedvanerätten på sin sida. Kyrkklockor accepteras av hävd, då dessa sedan århundraden och årtusenden utgör en integrerad del av det västerländska offentliga rummet. Att en stor majoritet därtill uppskattar kyrkklockornas klang, samtidigt som ytterst få faktiskt faktiskt stör sig på dem, gör därmed företeelsen tämligen oproblematisk ur en libertariansk eller klassiskt liberal synvinkel. För den fyrkantige utgör måhända dessa en inskränkning i den enskildes negativa rättigheter i samma omfattning som böneutrop skulle göra, men i praktiken uppfattar ytterst få det så.
Den klassiska liberalismen har nämligen inte några jakobinska samhällsomstörtande ambitioner, även om många felaktigt tror detta. Tvärtom, den klassiska liberalismen lägger stor vikt vid sedvanerätten och motsätter sig drastiska samhällsexperiment. Plötsliga, högst kontroversiella och politiskt orkestrerade förändringar av den offentliga ljudbilden strider därmed mot den den klassiska liberalismens principer.
I sammanhanget bör det också påpekas att de flesta människor som idag hör kyrkklockor i sin vardag, gör detta för att de antingen själva av egen fri flyttat till en sådan plats, eller för att deras förfäder gjort detta. Den landsbygdsbefolkning som låtit sig urbaniseras har inte behövt utsätta sig för ljudet av kyrkklockor, men ändå valt att göra det. Utrymmet för välgrundande klagomål krymper därmed drastiskt.
Med muslimska böneutrop förhåller det sig väldigt annorlunda. Dessa är inte av hävd en del av det svenska offentliga rummet, och de personer som är vana vid att i sin vardag höra sådana, men nu inte längre gör det, befinner sig i denna belägenhet för att de av egen fri vilja flyttat till ett land utan offentliga böneutrop. De har med andra ord inte sedvaneargumentet på sin sida, vilket den majoritet som vill slippa höra en för dem främmande religions böneutrop däremot har.
Skulle däremot svenska moskéer tillåtas börja med böneutrop, skulle sådana med tiden komma att få sedvanerätten på sin sida. Detta är om något ett argument mot att tillåta en sådan utveckling. Skulle detta nya (och för många högst oönskade) inslag i den offentliga ljudbilden tillåtas börja få sedvanerätten på sin sida, skulle förändringen med tiden också bli irreversibel.
Sist men inte minst finns också (som många andra påpekat före mig) en annan högst avgörande skillnad mellan kyrkklockor och böneutrop, nämligen vilken information som förmedlas. Kyrkklockors ringande är förvisso informationsbärande, men den information de förmedlar är antingen helt och hållet sekulär eller implicit.
Vid de flesta tillfällen kyrkklockor hörs ringa är den enda information som förmedlas nämligen klockslaget. Vid de totalt sett tämligen sällsynta tillfällen då de kallar till gudstjänst är denna information helt och hållet implicit, och omöjlig att förstå utan förkunskaper.
Med böneutrop förhåller det sig dock ännu en gång helt annorlunda. Böneutrop är aldrig sekulära, och den information de fem gånger om dagen förmedlar är i allra högsta grad explicit. Allah är den enda Guden, lyder det övergripande budskapet, och islam den enda sanna religionen. Att jämföra detta med ringande kyrkklockor är direkt ohederligt.
