Ditt personnummer – som i sig i framstår som ett allvarligt integritetsövergrepp i de flesta internationella jämförelser – är en offentlig handling. Detsamma gäller bland annat din taxerade inkomst. För den som vill veta vad grannen tjänar, vad någon man förbereder ett identitetsbedrägeri mot har för personnummer, eller om någon är tillräckligt rik för att det skall vara värt besväret att begå ett inbrott hos vederbörande, är denna information som mest ett telefonsamtal till Skatteverket bort.
Kort sagt, för svenska staten är din personliga integritet inte vatten värd. Storebror inte bara ser dig, han är därtill mer än villig att låta andra veta vad han har sett. Om detta förekommer i stort sett ingen debatt, och inget parti har några som helst ambitioner att ändra på systemet. Av denna anledning bör du bli ytterst misstänksam när politiker plötsligt motiverar lagändringar med omsorg om din personliga integritet.
Miljöpartisten Peter Eriksson är allt sedan sin islamistiske företrädare Mehmet Kaplans avgång inte bara bostadsminister, utan därtill "digitaliseringsminister". Titeln är naturligtvis löjeväckande, eftersom såväl digitaliseringen som de flesta andra tekniska framsteg fortskrider trots politikernas ansträngningar, inte tack vare dem. Inte desto mindre bör man vara vaksam på vad Eriksson faktiskt gör av sitt digitaliseringsfögderi.
Den 13 mars (det vill säga före vågen av nyheter om Cambridge Analyticas förehavanden) kunde man på Miljöpartiets Facebookkonto läsa att Peter Eriksson var bekymrad över "trollkonton", och att han till synes ville förbjuda eller begränsa möjligheterna till anonymitet på nätet. När hans partikollega Åsa Romson för fyra år sedan föreslog någonting snarlikt blev kritiken så hård att hon snabbt tvingades backa, men den här gången har talande nog kritiken lyst med sin totala frånvaro i etablerade medier.
När så nyheten om Cambridge Analytica briserade såg Eriksson i denna en kris alldeles för god för att gå till spillo. Med den integritetsdebatt som följde på nyheten om den informationsinsamling det brittiska bolaget och Facebook hade ägnat sig åt som fond, och stärkt av det drev som Expressen sedan flera veckor tillbaka bedriver mot yttrandefriheten, såg den så kallade digitaliseringsministern ett gyllene tillfälle till ökad politisk repression öppna sig.
Genom att öppet hänvisa bland annat till just Cambridge Analytica och den integritetsdebatt som följt på denna nyhet, och genom att därefter cyniskt blanda bort korten, trots att sakerna över huvud taget inte har något med varandra att göra, väljer nu Eriksson att gå vidare med de tankar han ventilerade i det ytterst obehagliga Facebookinlägget.
Idag lät digitaliseringsministern nämligen meddela att regeringen överväger att lagstifta om såväl inskränkningar av yttrandefriheten som förbud mot nätanonymitet. För detta fick han av de journalister som högtidligt förklarat sig vara såväl maktens granskare som garanten för yttrandefrihet, inte en enda kritisk följdfråga.
Det hela är perverst, men det kanske mest perversa i sammanhanget är hur digitaliseringsministern försöker rättfärdiga sitt krig mot det fria ordet genom att åberopa den personliga integriteten. Som tidigare påpekats är svenskarnas rätt till personlig integritet ett skämt, men det är inte detta Eriksson vill göra någonting åt.
Vad Eriksson vill åstadkomma är att på en och samma gång tränga tillbaka yttrandefriheten och öka politikernas makt över internet. Den som tror att det är omsorg om den personliga integriteten som Eriksson gör detta är naiv, och den som bidrar till att främja samma falska integritetsnarrativ är en repressionens nyttiga idiot.
