Under föregående vecka avlöste de journalistiska haverierna varandra i snabb takt. Expressen drevade oförtrutet mot yttrandefriheten. Hanif Bali hölls ansvarig för en påhittad och av regeringsföreträdare planterad avlyssningsskandal. Sist men inte minst krävde därtill den veritabla häxjakten #metoo sitt första dödsoffer.
Under veckan som gått har man inom journalistkåren förvisso idkat en gnutta självkritik i just fallet Benny Fredriksson. Benägenheten till självrannsakan över att man under vecka efter vecka ägnade sig åt ohämmad agendajournalistik, och på lösa boliner hänsynslöst hängde ut den ena efter den andra, trots att de grova anklagelser som framfördes var minst sagt dåligt underbyggda, har dock lyst med sin totala frånvaro.
Vad som också lyst med sin totala frånvaro är de uppföljande reportagen om avlyssningen av UD. Givet den tvärsäkerhet med vilken man under förra veckan slog fast att sådan sannolikt ägt rum, och givet att ingen dementi har gått ut, är detta högst anmärkningsvärt. Hade man inom journalistkåren och på UD faktiskt trott på de uppgifter man då basunerade ut, hade också de fortsatta reportagen om saken helt dominerat nyhetsrapporteringen under veckan som gått.
I stället glömdes saken bort i samma ögonblick som Hanif Bali blev avpolleterad. Den oro för ryska påverkansoperationer som förra helgen höll svenska makthavare i ett järngrepp, visade sig med andra ord ha en livslängd på två dygn. Den uppstod i samma ögonblick den påstådda avlyssningen kopplades till en av vänstern avskydd riksdagsman, och upphörde i samma ögonblick riksdagsmannen i fråga övergavs av sin partiledning.
Vad som däremot inte lyst med sin frånvaro under veckan som gått är Expressens drev mot yttrandefriheten. Parollen "KRITIKEN MOT GOOGLE" har blivit "KRITIKEN MOT NÄTJÄTTARNA", och riktas nu, efter att man korsbefruktat sitt tidigare drev med den tämligen orelaterade och från utlandet importerade debatten om Cambridge Analytica, främst mot Facebook.
Ironiskt nog är både Google och Facebook tämligen motbjudande företag. Att vad man nu hudflänger Facebook för lovordades så länge detta bidrog säkra Barack Obama en plats i Vita huset, säger dock väldigt mycket om agendan bakom de krigsrubriker vi nu bevittnar. Vad som gör företagen motbjudande är nämligen inte vad Expressen anklagar dem för, utan tvärtom deras villighet att vara yttrandefrihetshatare och regleringsivrare till lags.
Högerdebattörer blir idag närmast på löpande band både avstängda från Facebook och får sina Youtubeklipp avmonetariserade. Detta eftersom företagen tack vare skrämselkampanjer som Expressens, och de hot om regleringar som är politikernas standardsvar på dessa, blivit mer än villiga att gå vänsterextremister som vill tysta sina meningsmotståndare till mötes.
Att Expressen idag opportunt (och först i vad som sannolikt är slutet av drevets livscykel) väljer att lyfta fram IS som exempel på vikten av ett censurerat internet är ett villospår, eftersom det i praktiken snarare är röster som Gad Saad och Jordan B Peterson som drabbas. Denna utveckling förvärras för varje drev som det Expressen nu ägnar sig åt, och för varje gång politikerna i ett utslag av frapperande populism okritiskt stämmer in i kören.
De senaste veckornas nyhetsrapportering har varit en väldigt viktig påminnelse om att media har en agenda, att vad journalister ägnar sig åt inte sällan är renodlad aktivism och att vad som står i tidningarna påfallande ofta är både vilseledande och osant. Den som inte drar någon lärdom av detta utgör en fara för både sig själv och andra.
