Jörgen Huitfeldts dagsgamla intervju med Tobias Billström är en ganska intressant inblick i det politiska spel som fick den redan tidigare ansvarslösa svenska migrationspolitiken att haverera fullständigt.
Billströms egen roll i detta skeende är och förblir motsägelsefull. Å ena sidan var han ansvarigt statsråd, å den andra har han idag avsevärt mer heder i behåll än de flesta av sina politikerkollegor. Å ena sidan var en del av de åtgärder Billström föreslog i programmet nästan löjligt tandlösa. Å andra sidan hann han inte bara med att samtidigt föreslå radikala åtgärder, utan påpekade också att genomförandet av dessa brådskar.
Många av de åtgärder Billström efterlyste tillhör idag huvudnumren i den moderata valkampanjen. De kommer dock aldrig genomdrivas av en samlad allians, eftersom inget av de övriga så kallade borgerliga partierna kommer ställa sig bakom dem. De kommer heller aldrig genomföras av en regering som den Sverige har idag. Med knappt 29 procent av väljarna bakom sig, omöjliggör de fem småpartierna med samlade krafter effektivt varje försök att stoppa den svenska marschen rakt mot avgrunden.
Såvida inte denna blockering hävs, kommer dagens problem i snabb takt att växa sig större. Den grova kriminaliteten kommer att flytta fram sina positioner, även in i de välmående bostadsområden vilka än så länge varit relativt förskonade. Skatterna kommer att höjas samtidigt som kvaliteten på de skattefinansierade välfärdstjänsterna försämras. De redan otrygga skolorna kommer att bli ännu farligare platser för både barn och lärare att vistas på. Et cetera.
Detta är inte en utveckling folkmajoriteten vare sig efterlyser eller har efterlyst. Den extrema svenska migrationspolitiken har alltid saknat folkligt mandat, och i regel har inte ens de partier som mest högljutt förordat en gränslös migrationspolitik haft sina väljare med sig. Den extrema svenska migrationspolitiken har med andra ord
inte bara varit ett ytterst riskabelt samhällsexperiment i jätteskala, utan också ett ytterst odemokratiskt sådant.
Idag försöker såväl Moderaterna som Socialdemokraterna övertyga väljarna om att man till slut slagit in på en annan väg, men givet småpartiernas kompromisslösa hållning borde ingen okritiskt låta sig övertygas av denna retorik. Om dessa bägge partier med någon som helst trovärdighet skall kunna hävda att den radikala politiska omläggning som är nödvändig för att undvika en direkt dystopisk utveckling står för dörren, och om de inte vill göra detta tillsammans med Sverigedemokraterna, måste de samarbeta med varandra.
Detta bör inte ske i form av någon storkoalition. Detta bör ske genom att de tillsammans gör upp om en ytterst strikt politik för asyl- och anhöriginvandring, och därefter ställer småpartierna inför fait accompli. "Vi samarbetar gärna med er i alla andra frågor", bör budskapet lyda, "men över migrationspolitiken har ni från och med nu ingenting att säga till om".
Så länge man inte antingen gör detta eller inleder ett samarbete med Sverigedemokraterna, bör samtliga dessa bägge partiers migrationspolitiska utspel tolkas som någonting man har för avsikt att glömma i samma sekund som valet är avklarat.
