I stort sett varje gång invandrares överrepresentation i brottslighet blir föremål för nyhetsrapportering, påpekas att de allra flesta invandrare inte begår brott. Detta är i sak helt riktigt. Det bör i sammanhanget förvisso påpekas att statistik framtagen 2005 av Brottsförebyggande rådet visar att till exempel över 23 % av invandrarna från Nordafrika hade varit misstänkta för brott, men inte ens i en grupp med en så hög överrepresentation handlar det om flertalet.
Problemet med dylika påpekanden är att de är förrädiska. För det första är det knappast något utbredd uppfattning att merparten av invandrarna begår brott, varför påpekanden av detta slag har ett subtilt men inte desto mindre ovedersägligt drag av halmdockeargumentation över sig. För det är det inte däri problemet består.
Problemet består i att en hög överrepresentation, i kombination med stor invandring, leder till kraftigt ökad brottslighet. Utrikes födda utgjorde redan 2010 53 % av de grova brottslingarna på svenska fängelser, vilket tillsammans med det faktum att invandrare idag utgör en majoritet av såväl arbetslösa som socialbidragstagare ger en fingervisning om migrationspolitikens långtgående negativa effekter.
Att de flesta invandrare inte begår brott betyder att en slumpmässigt utvald invandrare sannolikt inte är en brottsling. Detta låter måhända betryggande, men gruppens storlek i kombination med dess överrepresentation i brottslighet gör dels att sannolikheten att utsättas för brott ökar kraftigt, dels att gärningsmannen bakom ett slumpmässigt utvalt grovt brott sannolikt är en invandrare.
Kombineras Uppdrag gransknings dagsaktuella kartläggning av våldtäktsmäns ursprung med demografisk statistik, skulle resultatet av detta visa att de allra flesta invandrare inte gör sig skyldiga till våldtäkt. Vad granskningen dock visar är att drygt 80 % av överfallsvåldtäkterna begås av invandrare. Vad detta rent praktiskt betyder är att migrationspolitiken resulterat i att risken att utsättas för överfallsvåldtäkt ökat till 500 % av vad den annars skulle ha varit.
När kvinnor är rädda för att utsättas för överfallsvåldtäkter är det med andra ord, krasst uttryck, till allra största del invandrare de är rädda för. Att den typiske invandraren inte är en våldtäktsman, förhindrar inte det faktum att en förkrossande majoritet av alla våldtäkter kan knytas till just migrationspolitiken. Om det inte vore för invandringen, hade risken att utsättas för överfallsvåldtäkt endast varit en femtedel av vad den är idag.
I ljuset av detta tjänar påpekandet att de flesta invandrare inte är våldtäktsmän mest som ett sätt att få huvudorsaken till ett problem att framstå som en marginalföreteelse. Att påpeka att de flesta invandrare inte är våldtäktsmän blir i detta läge ett statistiskt knep för att utmåla migrationen som en i sammanhanget liten riskfaktor, när den i själva verket ligger bakom 80 % av fallen.
När de ekonomiska kostnaderna för migrationspolitiken diskuteras, påstås ofta att vi har råd att betala dem. Priset för denna politik betalas dock inte bara i reda pengar, utan också i det lidande brottsoffer som till exempel de kvinnor som utsätts för våldtäkt tvingas genomleva. Från politiskt håll har bedömningen uppenbarligen varit att "vi" har råd att betala även detta pris.
