"Mordhot mot journalister är inget skämt". Med denna groteska anklagelse riktad mot Hanif Bali valde Miljöpartiets Isabella Lövin igår att opportunt försöka stärka sitt sargade partis aktier. Hon var inte ensam.
Hennes språkrörskollega Gustav Fridolin släpptes tillfälligt ut ur den karantän som partiet i förebyggande syfte valt att placera den ytterst illa omtyckte politikern i under valrörelsen, för att kläcka ur sig ett grötmyndigt utspel om att det inte nog gick att överdriva allvaret i vad Hanif Bali hade gjort, att att dennes agerande var "livsfarligt för en demokrati". Den unge påläggskalven Lorentz Tovatt begick därefter debattartikel i form av ett grötmyndigt pekoral, till bristningsgränsen fullproppad med darr på rösten och melodramatiska hyperboler, med ungefär samma budskap.
Detta hade kanske kunnat ses som bakgrundsbrus i det allmänna apspelet, om det inte vore för Mehmet Kaplan. Det var nämligen Lövins, Fridolins och Tovatts parti som så sent som för fyra år sedan insisterade på att en Erdoğan-lojal välkänd islamist skulle släppas in i den svenska regeringen.
Varken Kaplans väldokumenterade aktivitet i islamistiska kretsar eller dennes famösa liknelse av jihadister med frivilliga i vinterkriget, avhöll Miljöpartiet från att föreslå Kaplan som bostadsminister. Vad mer är, efter att Mehmet Kaplans göranden kommit till allmän kännedom och denne därför hade tvingats avgå, fortsatte man från partiets toppgarnityrs sida att bedyra sitt förtroende för den vid det här laget ökände före detta ministern.
Det är detta unkna och islamismfaciliterande parti som nu väljer att från höga hästar ger sig på Hanif Bali över petitesser. Det hela är inte bara groteskt, utan också en påminnelse om att Mehmet Kaplans namn hittills har varit alldeles för frånvarande i valrörelsen.
