Hanif Bali är ännu en gång föremål för ett drev. Det började då Jan Björklund på klassiskt folkpartistiskt manér valde att hugga en alliansbroder i ryggen. Det accelererade därefter till ännu mer skruvade nivåer, när tidningsbranschen till regeringens stora förtjusning valde att öppet bli en regeringsallierad aktör i den valrörelse det formellt sett var denna branschs uppdrag att granska.
Det finns mycket att säga om detta, men en av de intressantare aspekterna är det faktum att skeendet ger en utmärkt inblick i den långtgående svenska korporativismens mekanismer. Vad vi har fått se prov på är nämligen hur ett antal små men mäktiga ingrupper i långtgående symbios håller varandra om ryggen.
Det är mindre än tre veckor kvar till ett val som ser ut att bli ytterst traumatiskt för det hittillsvarande etablissemanget. Den uppdämda vreden i väljarkåren går närmast att ta på, och frågorna som engagerar är så gott som samtliga direkt eller indirekt kopplade till en migrationspolitik så oansvarig att den blivit ett direkt existentiellt hot, samt en lika direkt osannolikt valhänt hantering av konsekvenserna av denna.
I detta läge flyttas plötsligt valrörelsens fokus till några oskyldiga inlägg på Twitter, ett forum där få väljare men många makthavare är aktiva. Detta är i sig ett tecken på att någonting är allvarligt fel. Att inläggen därtill är skrivna av någon som mycket skickligt attackerat de institutionaliserade lögnerna som präglat den svenska offentliga debatten är naturligtvis ingen slump.
Vad de krafter som nu ännu en gång gör allt för att sänka Hanif Bali har gemensamt, är att de har allt att vinna på att han tystas. Det är deras lögner han punkterat, det är deras misslyckanden han satt fokus på och det är dem väljarna nu väljer ryggen. Det är deras karriärer som nu hänger löst, det är deras makt som nu glider dem ur händerna och det är deras plattformar som nu rasar som sandslott när tidvattnet drar in.
De har till synes haft olika agendor, de har till synes representerat helt olika maktsfärer och de har till synes varit varandras motståndare. På det stora hela har deras intressen dock sammanfallit. Politikerna har hållit de journalister som skulle granska dem med presstöd. Den journalistiska granskningen har gett politikernas lögner grönt ljus. Socialister och förmenta liberaler har varit överens om den förda politiken så när som på vad som skett på marginalen. Och så vidare.
Till syvende och sist har man haft betydligt mer gemensamt med varandra, än vad man haft med de människor som levt i den verklighet ens maktutövande har skapat. När det kom till kritan var politiker inte rädda för journalister, journalister inte rädda för politiker, de "liberala" politikerna inte rädda för socialister och socialister inte rädda för "liberaler".
Vad som skrämde dem var folket, och med hotet från folkviljan hängande över sig sprack också illusionen av att de representerade olika och motstridiga intressen som troll i solsken. Nu försöker man att medelst brösttoner och krigsrubriker ännu en gång lura folket att sluta upp bakom sina förtryckare, men utsikterna att lyckas minskar i snabb takt. Förtrollningen är bruten.
