Rebecca Weidmo Uvells och Galaxia Elias avslöjande att en socialdemokratisk politiker spridit lögner om bland annat Moderaterna och Sverigedemokraterna på arabiska, har fått stor uppmärksamhet under dagen. Att inlägget därtill fått stor spridning i arabiskspråkiga fora gör att denna nyhet förtjänar betydligt större uppmärksamhet än såväl socialdemokratiskt valfläsk som hysteriska pseudodebatter om Hanif Balis twittrande.
Händelsen illustrerar på ett föredömligt sätt varför valinformation på språk som allmänheten inte talar är av ondo. När den breda allmänheten inte har möjlighet att bedöma textens rimlighetsnivå, ökar också sannolikheten för att grova lögner undslipper granskning. Inte ens i det nu aktuella fallet, där informationen i slutändan kom till allmänhetens kännedom, uteblev skadan. Informationen har redan fått stor spridning, och kommer sannolikt därför också påverka hur ett stort antal personer röstar.
Händelsen illustrerar därtill också med all önskvärd tydlighet varför den som inte behärskar det svenska språket ej heller bör ges rösträtt, ens i kommunala val. Den som inte kan följa med i samhällsdebatten, men däremot inhämtar sin information från källor som ovan nämnda, har ingenting i en vallokal att göra.
En sådan person har ingen aning om vad vederbörande lägger sin röst på, och blir därför lätt till en nyttig idiot för ytterst suspekta krafter. Icke-medborgare bör därför inte ha rätt att rösta ens i kommunalval, och den som inte behärskar det svenska språket bör därför över huvud taget inte komma på fråga när medborgarskap delas ut.
Sist, men inte minst, illustrerar händelsen faran med identitetspolitik och kvotering. Att Samer Mohialdeen, som tycks vara den person som använt en socialdemokratisk kanal för att sprida desinformationen, står på Socialdemokraternas lista i valet till kommunfullmäktige i Sävsjö, är bara ett exempel i raden på detta.
Några andra dagsaktuella exempel på företeelsen är de islamistiska extremisterna Mikail Yüksel och Muhammed Khorshid, som fram till nyligen varit riksdagskandidat för Centerpartiet respektive kommunfullmäktigekandidat för Folkpartiet. Andra exempel utgörs av den ökände tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan och den infamöse islamistiske riksdagsledamoten Abdirizak Waberi.
Det är knappast genom sina meriter, eller sitt stora engagemang för de respektive partiernas ideologi, som dylika krafter kunnat göra politisk kometkarriär. Att de kunnat göra politisk karriär beror på att man inom partierna fullständigt åsidosatt de måttstockar man vanligtvis tillämpar. Detta i syfte att på en och samma gång uppnå identitetspolitiskt satta mål och locka röster genom att rekrytera inflytelserika klanhövdingar.
Därmed har man inte bara signalerat att man inte för ett ögonblick drar sig för att hänge sig åt klassisk klientelism. Man har därtill klart och tydligt sänt ut budskapet att ni invandrare är så dumma att vi inte kan ställa samma krav på er som svenskar. Denna oförblommerade rasism har man därefter, under såväl grötmyndiga som högtravande former, förklarat är ett bevis på hur mycket man brinner för "alla människors lika värde".
