Jag har engagerat mig betydligt mer än vad som varit hälsosamt i årets val. När valrörelsen är över kommer jag behöva genomgå ett längre reningsbad för att bli fri från all den smutsiga partipolitiska logik man ofrånkomligen internaliserar när man kastar sig in i ett sådant spel, men kanske kommer det ändå ha varit värt det. Min drivkraft har nämligen varit att göra allt jag kunnat för att bidra till att sänka Socialdemokraterna.
Att krossa den socialdemokratiska hegemonin är långtifrån tillräckligt för att få till stånd en förbättring av läget i Sverige, men väl en nödvändig förutsättning. Det råder ingen brist på andra dåliga partier, och åtskilliga katastrofala beslut har fattats när Socialdemokraterna suttit i opposition. När det kommer till kritan är det dock under socialdemokratiskt styre som svenskarna blivit ett folk av brutna och sönderbeskattade värdegrundszombies som starkt identifierar sig med sina egna förtryckare.
Det är dessutom Socialdemokraternas starka ställning som gjort oppositionen så strykrädd att den inte ens förmår stå för sina egna värderingar. Vad mer är, det är Socialdemokraternas kravlösa bidragsutbetalningar som gjort Sverige till en gigantisk magnet för asylinvandring, någonting som därtill förstärkts av den naiva och ytterst destruktiva internationalism som odlats under politiker som Olof Palme, Pierre Schori och Margot Wallström.
Sedan Sverigedemokraterna lagt sig väldigt nära Moderaterna i den ekonomiska politiken, finns nu ett drygt 54-procentigt stöd i riksdagen för skattesänkningar. Detta stöd kommer bli ännu större efter valet, och lär med allra största sannolikhet utgöra en stabil riksdagsmajoritet under lång tid framöver. Att Sveriges trots detta har en skattehöjande och socialdemokratiskt ledd regering, och ett det dessutom är ett fullt möjligt scenario att denna fortsätter leda landet även nästa mandatperiod, är en vederstyggelse.
Av de partier som sannolikt kommer sitta i riksdagen under nästa mandatperiod är Sverigedemokraterna det med den minst dåliga politiken. Mina invändningar mot partiet är oräkneliga, men i ett läge då massinvandringen växt till ett direkt existentiellt hot, blir en restriktiv migrationspolitik (och då helst i form av ett totalstopp för vidare asyl- och anhöriginvandring) den fråga som överskuggar alla andra. Nämnda invändningar blir då därför också sekundära.
Sverigedemokraterna kommer dock inte lyckas med detta på egen hand, åtminstone inte under den kommande mandatperioden. Jonas Sjöstedt, Gustav Fridolin, Annie Lööf och Jan Björklund kommer under inga omständigheter hjälpa dem, och Socialdemokraterna skulle med glädje sälja ut Sverige till Abu Bakr al-Baghdadi om detta lät partiet klamra sig fast vid makten. Därmed återstår i praktiken bara Moderaterna.
Av de någorlunda realistiska valutfallen är en moderat enpartiregering som gör upp med de övriga allianspartierna om den ekonomiska politiken, och som skärper migrationspolitiken med stöd av Sverigedemokraterna, det minst dåliga alternativet. Sannolikheten för ett sådant utfall ökar med ett bra valresultat för Moderaterna, och minskar därför av samma anledning också med ett dåligt.
Efter mycket vånda har jag därför bestämt mig för att rösta på Moderaterna i årets riksdagsval. Jag kommer göra det utan entusiasm, och risken att jag bittert får ångra mitt val är allt annat än försumbar, men inte desto mindre är det min bedömning att detta är det minst dåliga val jag som väljare i nuläget kan göra.
Jag har full förståelse för att andra gör en annan bedömning, och har inga planer på att göra mig till en del av den skitstorm som just nu drabbar en del av mina vänner för att de gör ett annat val. Om någon har starka invändningar mot min egen bedömning, är jag av ungefär samma anledning helt ointresserad av att ta del av dessa.
Missa för övrigt inte min medverkan i söndagens radio bubb.la.
