Hanif Bali är en professionell partipolitiker, som mellan 2010 och 2014 använde sin plats i riksdagen för att rösta ja till allting den då för varje dag mer och mer samhällsfarlige Fredrik Reinfeldt bad honom att rösta ja till.
Jag nämner inte detta för att kritisera Hanif Bali, utan för att understryka hur ointresserad jag egentligen är av att försvara honom. Att jag ändå i ett flertal inlägg gjort just detta beror i första hand inte på omsorg om moderata riksdagsledamöter, utan på det genuina äckel jag känner inför de metoder som används för att försöka tysta honom, och bevekelsegrunderna bakom dessa.
Att de återkommande dreven mot Hanif Bali är ogrundade, smutsiga och hysteriska inser alla som faktiskt sätter sig in i dem. Dessvärre är gemene man inte särskilt insatt, varför flertalets bild av riksdagsledamoten sannolikt primärt formas av de tendentiösa krigsrubriker som gång på gång blir resultatet av sådana drev.
Detta är allvarligt av den enkla anledningen att lögner och groteska överdrifter från journalistkårens sida skapar en djupt felaktig bild av verkligheten. Hade man i detta begränsat sig till Hanif Bali, hade dock skadan överlag inte varit särskilt stor. Nu utgör de i stället dock snarast samtidsjournalistikens signum.
När SVT:s Agenda igår valde att summera ännu ett drev mot Bali med ett inslag på temat "Är moderaten Hanif Balis vapenbilder på sociala medier ett hot mot demokratin?", var detta ett väldigt bra exempel på de mekanismer som präglar företeelsen.
Inte nog med att de alarmistiska överorden började redan i frågeställningen, själva inslagets existens var dessutom i sig ett tämligen ovedersägligt bevis för att såväl objektiviteten som den journalistiska professionalismen lyser med sin totala frånvaro i nyhetsförmedlingen. Som grädde på moset fanns en väldresserad folkpartist på plats, som närmast spratt i sin iver att gå sina socialistiska domptörer till mötes.
Vad är då bevekelsegrunderna bakom dessa ynkliga men återkommande pseudodebatter? De varierar från aktör till aktör, även om olika agendor ibland naturligtvis sammanfaller. I folkpartisternas fall är sannolikt den primära drivkraften samma djupt liggande behov av att behaga vänstern som på 1970-talet yttrade sig i en folkpartistisk fäbless för löntagarfonder.
I journalisternas fall är det mer personligt. Hanif Bali drar sig inte bara för att påpeka när journalister far med osanning, utan har dessutom mage att med stor framgång tala direkt till sina väljare. På detta sätt förbigår han de de journalister som ser det som sin givna rätt att alltid agera mellanhand i kommunikationen mellan politiker och väljare, och gör dem därför delvis onödiga.
Att man inom journalistkåren avskyr Hanif Bali blir därmed fullt naturligt. Han inte bara ifrågasätter deras rätt att vilseleda, utan undergräver dessutom deras förmenta rätt att forma samhällsdebatten och ger sig därtill in på domäner de anser vara deras. I och med detta utmanar han på en och samma gång deras makt, prestige och födkrok. Egenintresset kan inte exemplifieras särskilt mycket tydligare än så.
Att man inom vänstern avskyr Hanif Bali minst lika starkt är ännu mindre konstigt. Vänsterns primära vapen i kampen för att erövra problemformuleringsprivilegiet har alltid varit mobbarens. Man har hånat, förlöjligat och förminskat sina motståndare med de mest oärliga metoder, och man har målmedvetet arbetat för att man själva skall bedömas med helt andra måttstockar än de som använts för att bedöma högern.
Hanif Balis stora brott har bestått i att han inte accepterat detta, utan tvärtom avslöjat skolgårdsmobbarmentaliteten för vad den är. Han har, kort sagt, vridit vänsterns viktigaste vapen ur händerna på dem, vilket av fullt naturliga skäl gjort dem livrädda för att andra skall följa efter. Det är därför de är så besatta vid honom, och det är därför de vill att han till varje pris skall tystas.
