2018-11-07

Om varför liberalism både är och bör vara ett skällsord

En gång för inte så länge sedan förundrades många över det faktum att begreppet "liberalism" hade så olika innebörd i Europa och Amerika. Med sin sedvanliga och från Amerika direktimporterade progressiva präktighet, utgick många svenskar från att det hela berodde på att amerikaner var historielösa. En omständighet som kan tyckas en smula ironisk, då de som gav uttryck för denna åsikt ofta var personer med (dåvarande) Folkpartiets krav på socialisering av näringslivet i färskt minne.

Det är idag närmast omöjligt att inte förhålla sig till liberalismen. Inte bara för att liberalismen i tilltagande grad tenderar att förhålla sig till dig, utan framför allt för att den historiskt spelat en väldigt viktig roll. Vi är alla präglade av liberalismen, alldeles oavsett vad vi råkar anse om den saken. Liberalismen har varit en stark kraft för mycket av det som även dess mest övertygade motståndare idag värdesätter. Vad mer är, den konservativa högern av idag är, även i sina mer kompromisslösa varianter, i huvudsak liberal. Någonting liknande kan sägas om socialdemokratin, och vad libertarianismen beträffar går denna inte att förstå som någonting annat än en gren av den brittiska liberalismen.

Hur vi egentligen bör förhålla oss till denna vår gemensamma arvsynd är en i allra högsta grad relevant och intressant fråga, men också en alldeles för komplex sådan för att avhandlas i detta inlägg. Låt oss i stället tills vidare nöja oss med att konstatera att detta är ett arv vi i princip samtliga bär på, och som därför bidrar till att forma vår bild av världen. En allt annan än försumbar del av vår syn på världen utgörs i sin tur av vår syn på liberalismen, varför vår syn på liberalismen i mångt och mycket har formats av samma liberalism.

Detta är, för den som till äventyrs tror det, inte någon meningslös truism. Vad det hela handlar om är att den gängse synen på liberalism i mångt och mycket är en produkt av vad som krasst uttryckt bara kan kallas indoktrinering. Den utbredda omsorg om liberalismen som återfinns även bland denna ideologis kritiker, är sannolikt i huvudsak en konsekvens av detta. Att konservativa kallar sig för "liberalkonservativa", eller att många finner det angeläget att (någonting jag för övrigt ofta själv gjort mig skyldig till) betona skillnaderna mellan den klassiska liberalismen och den samtida socialliberalismen, kan med fördel förstås som en betingad reflex.

Resonemangen om liberalismens sanna natur är inte nödvändigtvis felaktiga eller, på ett idémässigt plan, ointressanta. Rent praktiskt är de dock både irrelevanta och skadliga. Under tiden som den inlärda omsorgen om liberalismen håller oss sysselsatta och distraherade med meningslösa pseudodebatter, flyttar den samtida progressiva ideologi som (alldeles oavsett våra eventuella invändningar mot detta) faktiskt kallar sig för och ser sig som liberalismen ständigt fram sina positioner.

Denna ångvältsideologi har dock väldigt lite gemensamt med de positiva värden många (felaktigt eller ej) förknippar med liberalismen. Denna ideologi är på god väg att införa blasfemilagstiftning. Den försvarar reflexmässigt både hijab och burkini, samtidigt som den med religiös frenesi vill övertyga fria kvinnor att de är offer för patriarkatet. Den finner tecken på ett nära förestående fascistiskt maktövertagande bakom varje buske, men uppvisar en imponerande kapacitet att relativisera ett islamistiskt hot som i allra högsta grad är konkret. De ställer sig så gott som alltid på den postmoderna vänsterns sida i kulturkriget, och när det blir dags att bekänna färg tenderar den att ställa sig bakom såväl olikhet inför lagen som omfördelningspolitik i massiv skala. Och så vidare.

Den bistra sanningen är att vad som idag faktiskt kallas för och betraktas som liberalism är någonting i allra högsta grad destruktivt. Detta är eventuellt en konsekvens av begreppsmissbruk, men detta missbruk är i så fall så institutionaliserat att det blivit meningslöst att försöka stoppa det. Av denna anledning blir bruket av sarkastiska citationstecken, reservationer som "så kallad" och prefix som "social-" i anslutning till ordet "liberalism" inte bara meningslösa, utan direkt kontraproduktiva. Den som tar strid för liberalismbegreppet, bidrar i själva verket bara till att ge de progressiva idéer som (rätt eller fel) torgförs som liberalism legitimitet.

Av praktiska skäl kan förtydliganden av vad för sorts liberalism som åsyftas naturligtvis vara på sin plats när man till exempel talar om den klassiska liberalismen. Ordet "liberalism" som sådant bör dock endast användas som det skällsord liberalerna själva valt att göra det till.