Ebba Åkerlund mördades av en person som inte hade rätt att befinna sig i Sverige, men som i egenskap av "papperslös" ändå kunde få skattefinansierad tandvård till betydligt bättre villkor än infödda. Hennes grav har därefter skändats ett trettiotal gånger av en man dömd till utvisning, men som då han togs på bar gärning släpptes av polisen efter en timme.
Andra exempel på vanstyret av Sverige är det faktum att 80 % av överfallsvåldtäkterna idag direkt kan kopplas till migrationspolitiken. Att brutala åldringsrån blivit vardagsmat. Att samma politiska partier som infiltrerats av islamister låter bidragen regna över samma islamister, trots upprepade löften om att sätta stopp för det hela. Att statliga myndigheter stämmer sörjande anhöriga för att komma över arv. Et cetera.
I den mer underjordiska delen av samhällsdebatten benämns de politiker som möjliggjort denna ordning ibland för "landsförrädare", vilket tenderar att såväl väcka stor indignation som mötas av avsky. Det är inget ord jag själv brukar använda mig av, dels för att ordet implicerar ett illvilligt uppsåt som ofta inte finns där, dels för att jag anser att anklagelser av detta slag bör användas med viss försiktighet och dels för att jag starkt betvivlar ordets förmåga att övertyga någon utöver de redan övertygade.
Till syvende och sist måste man dock fråga sig hur mycket elände den naive, eller för den delen den fanatiskt övertygade, egentligen skall få åstadkomma, innan ett ord som "landsförrädare" faktiskt blir befogat. Den bistra sanningen är att den som påstår att inte någon av det senaste årtiondets höga makthavare på något sätt förtjänat detta epitet, kommer finna det tämligen svårt att på ett både hederligt och övertygande sätt bemöta alla de påtagligt substantiella motargument som påfallande enkelt kan framföras mot påståendet. I den mån någon ändå anser sig kunna göra just detta infinner sig snabbt följdfrågan, hur mycket värre kan det i så fall bli innan argumentationen inte längre fungerar?
Många ord och begrepp är idag väldigt belastade, i så måtto att de förknippas med sammanhang de flesta inte vill bli förknippade med. Det kan av taktiska skäl vara klokt att undvika sådana ord, även när man i sak råkar dela tankefigurerna bakom dem. När starka krafter hävdar att det är fullständigt oacceptabelt att använda ett ord som "landsförrädare" om de mäktiga och högbetalda politiker som, trots att de vetat bättre, fört en politik som definitivt inte legat i det svenska folkets intresse, är det dock på sin plats att ibland fråga sig varför så många med sådan emfas hävdar detta.
Orsakerna bakom kan naturligtvis vara komplexa. Sannolikheten för att de bakomliggande motiven sammanfaller med dina intressen torde dock vara tämligen liten.
