Studieförbundet Ibn Rushd, och alla de organisationer såsom Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén och Charta 2008 som står organisationen nära, är islamister och en gren av Muslimska brödraskapet.
Det är, om ni undrar, inte jag som påstår detta, utan bland annat Myndigheten för samhällsberedskap. De är inte ensamma. Dagens Nyheters Erik Helmerson varnar för dem, den för några veckor sedan så unisont hyllade Patrik Oksanen varnar för dem, terrorexperten Magnus Ranstorp varnar för dem, och så vidare.
Att Ibn Rushd-sfären och dess förgrundsfigurer Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni, Fatima Doubakil och Mattias Gardell har en ytterst sinister agenda är välbelagt. Organisationernas förehavanden och drivkrafter har vid det här laget blivit grundligt kartlagda i ett stort antal artiklar och böcker. Det råder, kort sagt, inte längre några som helst tvivel om att de är islamistiska extremister.
Likväl förbannat kommer Ibn Rushd-sfären undan med detta. För det första lyser den journalistiska granskningen av dem med sin närmast totala frånvaro (den stora merparten av ovan nämnda artiklar utgörs av opinionsmaterial), och för det andra fortsätter staten att gynna dem med bidrag. De islamistiska organisationernas gräddfil till skattebetalarnas pengar öppnade sig under Alice Bah Kuhnkes tid som generaldirektör för dåvarande ungdomsstyrelsen, och har fortsatt sedan dess.
Några månader efter att Alice Bah Kuhnke utsetts till kulturminister lät hon lägga ut en bild på Kulturdepartementets twitterkonto där hon poserade med Fatima Doubakil. När de många felstegen tvingade regeringen att tillsätta en utredning om bidragen till extremister, lät Bah Kuhnke uppdraget gå till Ulf Bjereld, en socialdemokrat med nära band till just islamistiska rörelser. Resultatet blev en fluffig utredning vars slutsatser Bjerelds och Bah Kuhnkes islamistiska vänner knappast har någon anledning att frukta.
När Bah Kuhnke ville ta fram en hemsida för att sprida information om så kallad islamofobi (för övrigt ett begrepp myntat av islamister) gick uppdraget även denna gång till Ibn Rushd. Föga förvånande blev också resultatet ännu ett fullständigt haveri, närmare bestämt i form av en extremistisk hemsida full av konspirationsteorier, och på vilken bland annat existensen av hedersvåld förnekades.
Trots detta utsåg Bah Kuhnke härom månaden en identitetspolitisk aktivist ur Ibn Rushd-sfären till ledamot av Nationalmuseums insynsråd. Trots detta fortsätter Folkbildningsrådet att varje år betala ut tiotals miljoner kronor till Ibn Rushds verksamhet. Trots detta fortsätter kommuner att finansiera Ibn Rushds aktiviteter. Trots detta fortsätter den ytterst påkallade journalistiska granskningen av en öppet extremistisk och islamistisk organisation med stora statsbidrag att lysa med sin frånvaro.
Vad som pågår är en väldigt tydlig indikation på att Sverige är ett ytterst ofriskt samhälle som präglas av kollektiv förnekelse och kollektiva lögner. Att det hela ostört kan pågå i ett land där bekymrade journalister och politiker ständigt talar om faran med ett post-truth-samhälle, är om något ett ett bevis för att Sverige redan är ett väldigt långt gånget sådant, och att medveten om detta är i stort sett obefintlig.
