Samma socialdemokrati som ständigt gråter krokodiltårar över den hårda tonen på sociala medier, och som varje val påstår sig vara oroliga för att just denna valrörelse skall bli den smutsigaste någonsin, har i dagarna sjösatt en synnerligen vulgär smutskastningskampanj riktad mot Alliansen.
Det hela framstår som desperation över dåligt väljarstöd, snarare än som en skickligt genomförd vulgärpopulistisk kampanj. De många melodramatiska lögnerna blir sannolikt för mycket även för många lättskrämda väljare, och att den förljugna dramaturgin redan dissekeras i alternativa medier är inga särskilt goda nyheter för Socialdemokraterna.
Inte desto mindre är Alliansens uppenbara oförmåga att svara på smutskastningskampanjen slående. Fredrik Johansson gör förvisso tappra försök, men saknar den fingertoppskänsla som krävs för att nå ut. En och annan opinionsskribent lyfter frågan i etablerade medier, men lyckas mest framstå som indignerade elevrådsrepresentanter. Bilden som framträder är den av en borgerlighet som står fullständigt handfallen inför vad som pågår.
Att det förhåller sig på detta vis beror på att den av socialister fullständigt domesticerade svenska borgerligheten internaliserat de spelregler som vänstern slagit fast. Dessa går i korthet ut på att vänstern både kan ljuga hämningslöst och bete sig precis hur illa som helst, samtidigt som orkestrerad gråt och tandagnisslan är att vänta varje gång borgerligheten höjer rösten det minsta eller avviker med så lite som en bråkdel av en millimeter från sanningen. Att hålla sig till dessa spelregler är en värdelös strategi för den borgerlighet som hoppas vinna val, behöver knappast påpekas.
Ironiskt nog hade Moderaterna fram till nyligen en (1) representant som inte lät sig begränsas av dessa spelregler, och därför var mer än kapabel att förflytta spelet till motståndarnas planhalva. Att en moderat spelade samma spel som dem själva gjorde dock vänstern mäkta upprörd, varför en aldrig sinande ström av ogrundade anklagelser om näthat och grova överträdelser riktades mot honom. Till slut mäktade Moderaterna inte med längre, och belade därför sin enda anfallsspelare med munkavle.
Vad Hanif Bali gjorde var inte ett utslag av en unik kompetens. Åtskilliga moderater och alliansföreträdare skulle med lätthet kunna fylla hans skor, om de faktiskt bara ville. Det enda de behöver göra är osentimentalt syna motståndarnas lögner, och emellanåt svara på otrevligheter och smutskastning genom att vara lika oförskämda tillbaka. Att Moderaterna därtill anlitat fullblodsproffset Martin Borgs som digital valledare innebär att de med lätthet skulle kunna göra slarvsylta av den LO-ledda smutskastningskampanjen.
Problemet är att de inte vågar. Problemet är att de låtit sig kuvas av kallhamrade och totalt skrupelfria socialistiska maktspelare så länge att de inte ser att de gång på gång går rakt i fällan. Problemet är att de inte förstår att det spel de spelar är riggat av deras huvudmotståndare. Att Moderaterna inte förmår ta in detta börjar bli direkt obegriplig.
