Mina thrakiska kavallerister:
I nyhetsflödet har man de senaste dagarna i både text- och bildform kunnat ta del av ett stort antal scener från den grekisk-turkiska gränsen. En del av dessa skildringar har varit produkten av europeiska journalisters arbete på grekisk mark, medan många av de mer dramatiska inslagen varit uppenbara utslag av statspropaganda med sitt ursprung öster om gränsen. De senare – som ofta skildrat scener de turkiska myndigheterna mycket omsorgsfullt orkestrerat för att uppnå största möjliga mediala genomslag – har okritiskt och i regel också helt okommenterat återpublicerats i västerländska medier, varpå många inom vänstern – inklusive stora delar av regeringsunderlaget – direkt tagit chansen att göra sig till Recep Tayyip Erdoğans nyttiga idioter. Talande nog har allt detta skett utan att de liberaler som annars är fullt kapabla att se en påverkansoperation bakom varje även avlövad buske sagt ett ord.
För att förstå denna kompakta tystnad, måste man först förstå hur liberalen ser världen. Den liberala världsbilden skiljer sig nämligen radikalt från högerns, och utmärker sig för egenheten att en ständig rörelse vänsterut för liberalen inte representerar förändring utan status quo. Just denna omständighet gör i allt väsentligt liberalen funktionellt blind för förändring, så länge denna förändring är av rätt sort. För liberalen utgör visserligen en oföränderlig politisk ordning en oroväckande högervridning, och en faktisk rörelse åt höger att Adolf Hitler precis osäkrat sitt vapen inne på en ölkällare i München, men så länge samhället bara i sakta mak fortsätter att för varje dag röra sig ännu lite längre åt vänster slappnar liberalen av och uppfattar sin omvärld som oföränderlig och stabil.
Rent praktiskt innebär detta att liberalen till sin egen stora frustration inte kan förstå varför allt fler människor överger liberalismen. När liberaler öppnat gränserna på vid gavel, med radikala förändringar av samhället som följd, är liberalen ur stånd att förstå hur detta kan ge upphov till en kraftig väljarreaktion, eftersom liberalen själv i denna utveckling inte ser en långtgående omdaning av samhället utan en omvärld där allt är som det alltid har varit. För liberalen blir med andra ord den häftiga väljarreaktion den radikala liberala politiken gett upphov till fullständigt obegriplig, och tolkas därför som ett plötsligt, mycket mystiskt samt helt och hållet omotiverat utbrott av såväl hatisk som mycket subversiv extremism.
Detta leder inte bara till att den tidigare visserligen väldigt torre, men också relativt avslappnade liberalen snabbt förvandlas till ett neurotiskt vrak, utan också till att han febrilt börjar söka efter orsakerna till detta mycket olycksbådande uppror mot vad han själv uppfattar som en tidlös och oföränderlig liberal ordning. Då liberalens formulering av det problem han försöker lösa är baserat på en felaktig lägesanalys står dock någon sådan förklaring inte att finna, varför den nu både synnerligen frustrerade och alltmer rabiate liberalen tar sin tillflykt till regelrätta konspirationsteorier. Till de mer slående exemplen på detta hör myten om påverkansoperationen.
Bakom narrativet om påverkansoperationen finns, som brukligt är när vi har med liberaler att göra, en vid första anblick både genomtänkt, rationell och välunderbyggd teori. Utländska regimer, menar man, försöker skada den västerländska civilisationen genom välregisserade desinformations- och propagandakampanjer. I sak är detta både någonting som faktiskt sker i verkligheten och ett konkret problem, men när man skrapar lite på ytan visar sig inte desto mindre retoriken vara mycket förrädisk. För det första visar sig inte sällan den "propaganda" utlandet sprider vara högst sanningsenliga skildringar av de absurda konsekvenser den liberala politiken i väst får, varför det ofta är sanningen man fruktar snarare än desinformation. För det andra är man tämligen ointresserad av vad som faktiskt utgör påverkansoperationer, men däremot i allra högsta grad intresserad av att utmåla stödet för sina politiska motståndare som resultatet av sådana. Narrativet om påverkansoperationer visar sig däremot ha väldigt lite med säkerhetspolitik och försvaret av demokratin att göra, men desto mer om att smutskasta och misstänkliggöra högern.
När så Europa i detta läge faktiskt blir föremål för en storskalig påverkansoperation, därtill en sådan orkestrerad av en i allra högsta grad fientlig makt, väljer de liberaler som år ut och år in gastat sig hesa om hur utländska regimer försöker destabilisera Europa inte bara att vara knäpptysta om detta, utan också att lägga allt sitt krut på att misstänkliggöra sina något mindre naiva politiska motståndare. Rent taktiskt är strategin sannolikt effektiv, men den gör det också väldigt tydligt inte bara hur ointresserad man faktiskt är av att bekämpa påverkansoperationer, utan också hur man hellre gör sig till en nyttig idiot för Europas fiender än försvarar den västerländska civilisation man påstår sig värna om.
