2020-08-24

Den granatchockade moderniteten

Mina botaniker och lansormsdomptörer:

De konflikter, den irritation, den otrygghet, den alienation, de slitningar och den osämja som utmärker det progressiva samhället, förutsätts ofta oreflekterat vara resultatet av de samhällsförändringar den progressiva politiken som sådan gett upphov till. Dessa samhällsförändringar har tvivelsutan varit mycket negativa, varför en sådan förklaring i många fall också är fullt tillräcklig. Bakom den höga konfliktnivå som utmärker moderniteten återfinns dock även en annan – men ofta förbisedd – faktor, nämligen att etablissemangets mycket aggressiva försvar för den revolution den påtvingar majoriteten som bieffekt resulterat i ett mycket hätskt och glädjelöst samhälle i vilket även livslånga vänner brutit kontakten, och där risken för att familjemiddagar urartar i mycket olustiga tillställningar ökat drastiskt. Det kulturkrig vars syfte i grund och botten varit att försvara och bereda vägen för den revolutionära progressiva politiken, har också förgiftat offentligheten, slagit sönder gemenskaper både i det stora och det lilla, raserat det "vi" på vilket varje civilisation vilar, brutit ned de gemensamma referensramarna och undergrävt acceptansen för gemensamma institutioner.

I den mån detta över huvud taget diskuteras, får företeelsen i fråga vanligtvis representeras av det tämligen vaga begreppet "polarisering". Med detta åsyftas visserligen så gott som alltid någonting dåligt, men ordvalet röjer också ett stort mått naivitet. Bakom begreppet döljer sig nämligen föreställningen att vad som hänt är att två poler utkristalliserat sig i ett ideologiskt landskap tidigare präglat av konsensus, och att dessa poler därefter i en ömsesidigt förstärkande process fjärmat sig från varandra. Det finns dock ingenting som helst ömsesidigt över den uppkomna situationen, då vad som i själva verket har hänt är att etablissemanget helt utan folkligt mandat för detta först inlett en regelrätt revolution, och därefter utmålat de anmärkningsvärt både senfärdiga och kompromissvilliga motståndarna till denna revolution som ett gäng bindgalna och omedgörliga fanatiker som – i allians med Tjernobog – plötsligt fått för sig att gå till frontalangrepp mot en stabil, etablerad, oföränderlig och beprövad ordning om vilken det alltid rått bred samstämmighet.

Den så kallade "polariseringen" bör, annorlunda uttryckt, inte förstås som ett problem, utan ett symptom. Problemet består i själva verket i att etablissemanget först intagit en revolutionär ståndpunkt väldigt långt från majoritetens, och därefter utmålat uppfattningen att en sådan revolution inte är av godo som ett utslag av plötsligt uppblossande extremism. Vad mer är, begreppet "polarisering" kom inte i omlopp då denna revolution inleddes, utan först efter att en motreaktion uppstod bland den majoritet som bara kan kategoriseras som det mer måttfulla av konfliktens båda läger. Ordet "polarisering" är med andra ord både missvisande och förrädiskt. Det låter inte bara påskina ett omvänt orsakssamband och att det skulle finnas en symmetri mellan de båda sidornas respektive agerande, utan antyder också att lösningen skulle vara en kompromiss. En sådan kompromiss skulle dock innebära att majoriteten tvingades möta en fanatisk minoritet som radikalt vill omstöpa samhället halvvägs. En sådan kompromiss är synonym med att majoriteten körs över, och att en liten men mycket aggressiv minoritet till stora delar får sin vilja fram. Vad mer är, en sådan kompromiss vore inte bara en seger för barbariet, utan ironiskt nog också både ett radikalt avsteg från demokratin och ett brott mot de fundamentala principer som förfäktades av just de 1700-talsfilosofer vilkas arv vår tids liberaler påstår sig värna.

Alternativet till vad som går under namnet polarisering är, annorlunda uttryckt, under rådande omständigheter ingenting annat än underkastelse och förnedring. Att motreaktionen mot etablissemangets revolution stundom tagit sig radikala och oförsonliga former är inte någonting dåligt, utan tvärtom ett sundhetstecken, och det enda osunda i sammanhanget består i att denna motreaktion än så länge visat sig under omständigheterna alldeles för svag och kompromissvillig. Den offentlighet som blivit resultatet är dock en i grunden förgiftad miljö som i mångt och mycket påminner om skyttegravarnas; en traumatiserande värld att växa upp i, en djupt ovärdig plats att framleva sina dagar på, en miljö i vilken människor inte bara steg för steg dräneras på sin livsglädje, utan också ett hem som konstant gör sina invånare stressade och spända. Detta blir inte sällan särskilt tydligt när man betraktar de tidsdokument som fotografier utgör. I frusna ögonblicksbilder från offentliga miljöer så som de såg ut för några årtionden sedan återfinner man inte bara blekta färger, daterat mode och en gatubild som kittlar känslan av saudade, utan också en harmoni som inte sällan lyser med sin frånvaro i sådana bilder tagna idag. I de senare finner man svarta blickar och och muskler på helspänn, i de förstnämnda finner man människor som känner sig hemma och rofyllda i den miljö de rör sig i.

Till de mer uppenbara konsekvenserna av det det kulturkrig etablissemanget bedriver mot oss, kommer även förlusten av detta. När det blir dags att göra bokslut över den progressiva ideologin och dess bidrag till civilisationen, finns all anledning att minnas även den aspekten.