"Åh Solon, Solon, ni senfaustiska västerlänningar är den kartesiska dualismens fångar, och det återfinns inte längre ett fritt sinne i era led", svarade den gamle prästen på mycket kultiverad koine. Efter en stunds kontemplativ tystnad, under vilken Solon kunde svära på att han hörde svaga koptiska röster lösgöra sig från suset av kvällsbrisen som blåste genom Nildeltats vassruggar, bad han prästen att utveckla resonemanget. "Jag menar", fortsatte den gamle, "att den värld ni skapat er är steril och inte längre förmår tillhandahålla livsanden näring. Men även hos er", fortsatte prästen och spände plötsligt ögonen i Solon, "gör sig sprickorna i väggen påminda. Ni förtränger deras innebörd, och ni tätar maniskt era väggar i syfte att stoppa det läckage som hotar er rationella världsbild, men inte ens ni", och här pekade han på sin gäst med ett knotigt finger, "förmår hålla era väggar hermetiskt tillslutna. Och därför Solon, därför tvingas även ni med jämna mellanrum att se sanningen i vitögat. Åh Solon, jag vet mycket väl att ni har utvecklat en rik flora av försvarsmekanismer för att bortförklara de glimtar ni på detta sätt då och då får av världen utanför de barriärer ni rest kring era omhuldade föreställningar, men ni klarar inte alltid av att övertyga ens er själva, eller hur?"
Solon satt tyst en lång stund och reflekterade över vad prästen hade sagt. På ett intuitivt plan kände – nej, visste – han att vartenda ord den gamle hade yttrat var sant, men samtidigt förmådde han inte riktigt ta in den fulla innebörden. Prästen hade inga svårigheter att läsa den unge västerlänningens tankar, varför han efter någon minuts tystnad åter tog till orda, utan att Solon hunnit be om en förklaring. "Sprickorna i väggen är vad ni skulle kalla för en metafor, men en ovanligt kraftfull sådan. Er värld är mycket välordnad, och utmärker sig för sina vattentäta skott mellan det andliga och det materiella, mellan tro och vetenskap, mellan rationellt och irrationellt, mellan förnuft och känsla, mellan det ni kallar naturligt och det ni kallar övernaturligt, och så vidare. Mellan alla dessa motsatspar har ni rest höga väggar, men i dessa väggar uppstår precis som i alla andra murverk ibland sprickor, och genom dessa sprickor tränger sådant in som enligt era teorier inte borde kunna röra sig från den ena sidan av väggen till den andra. När detta sker bryter era omsorgsfullt utformade dikotomier samman, vilket är en ständig källa till olust i er värld.
Vad ni som både ständigt tätar era väggar och i möjligaste mån blundar för vad som tar sig igenom de sprickor som ändå uppstår i dem nås av, är dock bara bakgrundsbrus och enstaka ekon. Betydligt mer intressant blir det om man i stället ställer sig vid sprickorna och aktivt välkomnar vad som finns på andra sidan. Detta är ingenting för den räddhågsne, Solon, och vad som tränger in kan precis lika väl vara ondskefull som gott", varpå han med ett pillemariskt leende tillade, "fast när jag tänker efter borde det inte utgöra ett problem för er faustiska människor... Hur som helst, vad som tränger igenom, Solon, är när det kommer till kritan" (prästen använde sig här i själva verket av ett svåröversättbart ptolemeiskt idiom om oväntade dödsfall i Babylon) "ingenting annat än det man tillåter att tränga igenom. Låt mig ge ett konkret exempel. Jag vet att ni västerlänningar har avancerade maskiner som tillåter er att spela in, lagra och spela upp ljud såsom mänskligt tal. Jag vet också", fortsatte prästen samtidigt som Solon fylldes av häpnad över hur den gamle lyckats förmedla allt detta på ett förteknologiskt språk som koine, "att man på dessa inspelningar ibland kan höra röster och ord som inte borde finnas där; röster och budskap som fångas på inspelningarna utan att någon av de närvarande har yttrat dem.
Intressant nog gör sig sådana röster sällan gällande vid tillfällen då inga övriga ljud kan höras", fortsatte prästen. "Likt kristallen som för att börja växa först behöver en orenhet eller kärna i saltlösningen, tycks dessa röster för att kunna fångas på inspelningen först behöva ett bakgrundsljud såsom en knarrande stol, en gnisslande dörr eller liknande. Sådana ljud tenderar i sammanhanget att fungera som en... jag tror den tekniska termen lyder "bärvåg"? Den kroppslösa röst som vill nå fram med sitt budskap tvingas helt enkelt anpassa sin volym, sin frekvens och sina övertoner till ett sådant ljud. När en dylik resonans väl har uppstått, öppnas också en kanal genom vilken resten av budskapet kan tränga igenom, även om detta är betydligt längre än det bakgrundsljud som gjorde det möjligt för det att nå fram. När era vetenskapsmän vill undersöka dessa röster, är det första de gör emellertid att mycket omsorgsfullt eliminera just alla bakgrundsljud. Därmed försvinner också de sprickor i väggen genom vilka rösterna kan tränga igenom, varför resultatet förutsägbart nog blir kompakt tystnad, och den så kallade vetenskapens andefattiga slutsats att rösterna inte existerar. Vad man lyckats bevisa är dock inte att rösterna inte finns, utan blott att de tystnar när när man berövar dem möjligheten att göra sig hörda.
Era vetenskapsmän ser naturligtvis annorlunda på saken. De förklarar med en aggressivitet som blir starkare ju tydligare rösterna går att urskilja att inspelningen är meningslös som studieobjekt då man ej eliminerat alla källor till bakgrundsljud, och att de ibland direkt besvärande tydliga budskap som kan urskiljas är resultatet av vad de kallar pareidoli. Vad de säger äger en hög grad av inre konsistens i en värld helt utan sprickor i sina väggar, men inte ens ni, Solon, lever som jag redan påpekat i en sådan värld, även om ni ständigt försöker intala er själva att ni gör det. Någonstans inom er återfinns också den halvt förträngda vetskapen om detta, varför ni inte tål åsynen av spruckna väggar, utan tvärtom instinktivt tar långa omvägar omkring dem i väntan på att era gudlösa insatsstyrkor skall täta dem, och därmed ånyo göra det omöjligt för någonting från världen utanför att tränga igenom. Det pris ni måste betala är dock ständig vaksamhet, evig fruktan och en ständigt närvarande känsla av att någonting i grunden är fel med den värld ni byggt åt er själva.
Minst lika remarkabelt är dock, Solon, att ni genom att göra er döva för de budskap, de insikter och den inspiration som försöker tränga igenom sprickorna i väggen också bakbinder er själva. Måhända har vad som vill ta sig in i er förslutna värld, precis som era vetenskapsman säger, inte någon objektiv existens, men frågan ni i så fall måste ställa er, Solon, är huruvida detta spelar någon som helst roll. Många av er civilisations tidiga stora landvinningar gjordes av människor som respektlöst närmade sig de spruckna väggarna, och därmed också villigt lät sig bli till mottagare för vad som förmådde tränga sig igenom dem. Era moderna vetenskapsmän skulle säga att de insikter som därmed nådde dessa tidiga pionjärer hade funnits inom dem hela tiden, och att åsynen av sprickorna bara utgjorde det perspektivskifte som gjorde det möjligt för dem att sätta de tankar som skulle komma att göra dem odödliga på pränt, men det väsentliga här, Solon, är inte hur, utan att. Att de ställde sig vid sprickorna och lyssnade gjorde landvinningarna möjliga; skulle de i stället avfärdat sprickorna som ointressanta hade de – [*]"
* Vid denna punkt blir texten, som återfanns i samband med uppröjningsarbetet efter branden i die Hofburg zu Wien 1992, oläsbar, och vad som återges ovan är allt som finns kvar av denna skildring med okänd avsändare och av okänt ursprung. Vissa menar att andra urkunder och artefakter som återfanns i anslutning till det delvis förkolnade dokumentet antyder att ett hemligt sällskap varit aktivt i slottets lokaler under efterkrigstiden, men några tillförlitliga bevis som stärker teorin har inte kunnat säkras, och berörda myndigheter förnekar kategoriskt möjligheten att någonting sådant har kunnat ske.
