Mina arkonter:
Enligt en ofta upprepad hypotes, vars kanske första och främsta iteration återfinns i form av den brittiske försvarsjournalisten Nick Cooks bok The Hunt For Zero Point, åstadkom mänskligheten (i form av det amerikanska militärindustriella komplexet) på 50- eller 60-talet ett stort vetenskapligt genombrott i form av antigravitation. Oavsett om detta faktiskt stämmer eller ej är det värt att notera att påståendet inte är taget ur luften, utan att det tvärtom bottnar i en serie högst offentliga uttalanden från högst namnkunniga aktörer. Under några år talade företrädare för det militärindustriella komplexet nämligen vitt och brett om den antigravimetriska forskning de ägnade sig, och om att ett stort genombrott stod för dörren. Efter några år av detta skulle dock den tidigare så strida strömmen av dylika uttalanden abrupt tystna, varpå forskningsfältet inte bara kom att betraktas som stendött, utan därtill som ett påfallande tabuomgärdat sådant.
Kombinationen av löften om ett nära förestående genombrott, och den kompakta tystnad som följde på dem, har av många tolkats som ett tecken på att genombrottet faktiskt skedde, men därefter omedelbart tystades ned av ett militärindustriellt komplex som inte ville dela sin upptäckt med vare sig allmänheten eller sina fiender. Just denna plötsliga tystnad skulle med tiden få Richard Dolan att formulera ännu en hypotes, nämligen den om en utbrytarcivilisation. Enligt vissa av hypotesens mer radikala uttolkare utgörs utbrytarcivilisationen av en elit som lämnade resten av mänskligheten i sticket för att i stället bosätta sig någon annanstans, som till exempel på månens baksida. Vad Dolan själv avsåg med begreppet var dock ett extremt hemligstämplat forskningsprojekt som finansieras av de amerikanska skattebetalarna, men som utövas i stort sett helt utanför konstitutionell tillsyn, och som sannolikt sker inom ramen för den privata försvarssektorn. Utbrytarcivilisationen och de människor som utgör den är med andra ord inte bara en del av den vanliga ekonomin, utan därtill också högst beroende av denna. Vad som särskiljer dem är de hemligheter de bär på, och det kunskapsövertag de har visavi inte bara den breda allmänheten, utan därtill de personer som har den formella makten.
Någonstans här blir dock alla vidare försök att gräva i frågan om det eventuella antigravimetriska genombrottets vara eller inte vara mycket förrädiska, till följd av oräkneliga villospår i form av desinformation, mytologisering, konspirationsteorier och överlappning med ufo-frågan. Mången grävande journalist har dragit slutsatsen att det definitivt finns någonting mycket spektakulärt begravt här, men att frågan om exakt vari detta någonting består är så förrädisk att försöken att en gång för alla besvara den är behäftade med en betydande risk för att fullständigt tappa fotfästet. Innebär då detta att man – precis som man får anta att många mäktiga spelare sannolikt kallt räknar med – bör ge upp alla försök att bringa klarhet i situationen? På den faustiska tankesmedjan Fnordspotting skulle det aldrig föresväva oss att uppmuntra till en sådan defaitistisk inställning, men alldeles oavsett hur man ser på detta framtäder här, bland det brus som omger materialet, en annan signal, som inte bara framträder tydligare än den som bruset är avsett att begrava, utan också är värd att utforska helt på egna meriter.
Denna alternativa men högst urskiljbara signal är att efterkrigsvärlden är farlig, och att makten är synnerligen medveten om detta. Före det andra världskriget var det relativt oskyldigt att leka med tändstickor även i maktens korridorer, men upptäckten av Bomben förändrar drastiskt ekvationen. I den värld i vilken Bomben är en realitet kan inte bara varje litet felsteg eller missförstånd leda till jordens omedelbara undergång, utan där håller också varje X-faktor som kan förändra spelreglerna makten sömnlös. Ett antigravimetriskt genombrott utgör med besked en sådan X-faktor, och i själva verket är det inte dess eventuella hemlighållande som är det anmärkningsvärda i sammanhanget, utan det faktum att Nordamerikas militärindustriella högdjur så länge uttalade sig så påfallande sorglöst om saken. Antigravitationens tämjande skulle inte bara möjliggöra helt nya sätt att leverera massförstörelsevapen till sina tilltänkta mål, utan också drastiskt underlätta för den drivne privatperson som helt på egen hand ville iscensätta jordens undergång. I en värld med både bomben och antigravitation skulle varje dag utgöra en vandring på äggskal, och framtidsutsikterna vara allmänt deprimerande.
Att allt tal om antigravitation så plötsligt tystnade var med andra ord, och alldeles oavsett de faktiska orsakerna till detta, praktiskt. Talet om antigravitation var en komplikation som en värld som redan fasade för atomkrig inte behövde, och när spekulationerna om ett genombrott på området inte bara tystnade, utan dessutom blev tabubelagda, blev det kalla krigets ekvationer direkt något lättare att lösa. Lyfter vi blicken en aning finner vi också att någonting liknande kan sägas om nästan alla de tekniska genombrott som 50- och 60-talens populärkultur förutspådde skulle forma framtiden. Den vision av framtiden som skisserades i bland annat The Jetsons svarade i själva verket mot en mycket farlig värld, där tekniska framsteg hade lett till att potentiella massförstörelsevapen återfanns i praktiskt taget varje hushåll. Den klassiska frågan om vad som hände med de flygande bilarna har därför kanske ett mycket mer konkret svar än de människor som genom åren till synes retoriskt yttrat den någonsin föreställt sig, nämligen att de vetenskapliga genombrott som möjliggjorde dem hölls hemliga för allmänheten.
Mot bakgrund av de tekniska landvinningar som 1945 redan var ett faktum, var i praktiken all vidare teknisk utveckling farlig. Vad som låg i tangentens riktning var idel innovationer som, förutom att utlova bekvämlighet och lyx, även råkade göra det möjligt för vilken förgrämd eller psykiskt instabil medborgare som helst att återuppfinna sig själv som vred hämnargud. Mot denna bakgrund är det inte bara högst intressant att notera det faktum att nämnda innovationer inte infann sig, utan därtill också att atomenergin, efter några årtionden av mycket löftesrika experiment, fick se sig reducerad till en anmärkningsvärt perifer roll, trots såväl ett flertal energikriser som det faktum att just energiförsörjningen alltid utgjort den främsta tekniska flaskhalsen även i goda tider. I själva verket har den vetenskapliga utvecklingen under efterkrigstiden präglats av stagnation, och det egentligen enda område som faktiskt utvecklats i linje med prognoserna efter kriget har varit det digitala, och det är i sammanhanget värt att notera att detta, åtminstone så länge som det inte fanns något internet som gjorde det möjligt för människor att börja utbyta information med varandra utan att behöva gå omvägen via etablissemangets grindvakter, framstod som relativt ofarligt.
Den mänskliga innovationskraften är dock en urkraft, som inte utan vidare låter sig stoppas. I den mån ett antal stora vetenskapliga landvinningar faktiskt stod för dörren efter kriget skulle det, för att kväsa, hemlighålla och/eller kontrollera dessa, därför också krävas ett omfattande kontrollsystem. Man skulle behöva hålla fritänkare kort, man skulle behöva kontrollera informationsflödet, man skulle behöva väldigt mäktiga säkerhetstjänster, man skulle behöva tillse att hela forskningsområden omgärdades såväl av ett löjets skimmer som regelrätta tabun, man skulle behöva utöva stark politisk styrning över forskningen, man skulle behöva undanhålla allmänheten de största hjärnorna och man skulle behöva knyta de stora teknikföretagen väldigt nära den politiska makten. Som av en händelse är det också precis en sådan utveckling vi faktiskt ser under efterkrigstiden. För en tid sätter visserligen ovan nämnda internet käppar i hjulet, men makten inser snart sitt misstag, och efter några år av en informationsfrihet som ironiskt nog överträffar någonting mänskligheten tidigare upplevt återtar grindvakterna kontrollen över informationsspridningen.
Utgör då detta ett bevis för att det faktiskt finns en utbrytarcivilisation som drar i trådarna? Dolan själv betonar att vad han formulerat är just en hypotes, och att den, även om han lutar åt att den är sann, mycket väl kan vara felaktig. Om vi för ett ögonblick ponerar att den är riktig, finner vi dock inte bara att vad vi med egna ögon kan se omkring oss plötsligt blir fullt logiskt i ljuset av detta, utan också att dess motiv inte utan vidare kan avfärdas. En värld där antigravitation är var mans egendom och tillgången till energi obegränsad är inte bara en värld där ditt liv varje sekund är i akut fara, utan därtill också en värld som med allra största sannolikhet inte skulle bli särskilt långvarig. Vad mer är, i just det faktum att det lilla och strikt socialt kontrollerade elitsamhälle som utgör utbrytarcivilisationen som sådan skulle behöva omfattande resurser för att i lönndom utveckla sina egna projekt, finner vi också en förklaring till varför detta, även om det på många sätt skulla passa dess syften, inte helt kan stoppa teknikutvecklingen i världen utanför. En rikedomsgenererande och blomstrande öppen IT-sektor i vad som i övrigt är en teknologiskt stagnerad värld blir i detta läge, åtminstone sedan det en gång så subversiva internet gjorts ofarligt, en perfekt kompromiss. Att samma IT-sektor därtill utmålas som ett bevis på hur snabbt teknikutvecklingen går framåt, snarare än som ett mycket belysande undantag som accentuerar hur snabbt den i övrigt inte går, kan i sin tur ses som ett pedagogiskt exempel på hur man formar offentliga narrativ.
