Mina okroppsliga ambassadörer inbegripna i dödlig envig:
Enligt whighistoriker utgör mänsklighetens resa genom en tiden en resa bort från oupplyst barbari, i riktning mot ständigt högre moraliska, kulturella och ontologiska insikter. Ur denna teoris axiom kan man med andra ord utan större svårigheter härleda såväl att ett flerfamiljshus i miljonprogramsstil är vackrare än en belle époque-byggnad, som att Lady Gaga är en större kompositör än Beethoven. Av premisserna följer med andra ord att teorin snabbt leder till reductio ad absurdum, och därför av logisk nödvändighet också måste förkastas. Av denna omständighet drar många inte bara slutsatsen att det whighistoriska synsättet är felaktigt, utan också att motsatsen måste vara sann. Resultatet blir ett omvänt whighistoriskt synsätt, enligt vilket allting i stället blir sämre med ökande tid. Som tumregel är det omvänt whighistoriska synsättet ofta högst användbart, men här finns också en gömd fälla, emedan synsättet i fråga oavsiktligt kan bidra till att osynliggöra andra högst centrala historiska mekanismer.
Ett exempel på detta finner vi i de skeenden som ofta går under namnet 1968. Med det omvänt whighistoriska synsättet förklaras dessa ofta som den logiska konsekvensen av tidigare historiska händelser som till exempel det första världskriget, eller, om man söker sig ännu längre tillbaka i tiden, den logiska konsekvensen av franska revolutionen, upplysningen eller reformationen, et cetera. 1900-talet präglades dock som vi tidigare sett av tämligen abrupta svängningar mellan destruktiva och uppbyggliga strömningar, varför det omvänt whighistoriska synsättet, även om det finns mycket som talar för det, bevisligen inte kan rymma hela sanningen. Vad mer är, när vi studerar "1968" finner vi dessutom inte bara att vad som förknippas med det började långt tidigare, utan också att vad vi har att göra med är två strömningar. Dessa strömningar kan vara svåra att skilja från varandra då de ofta delar uttryck, paroller och (som i fallet med systrarna McGarrigle och Marie Bergman) melodier med varandra, men är trots detta inte bara högst distinkta, utan därtill manifestationer av krafter med diametralt motsatta förtecken; den ena kärleksfull och uppbygglig, den andra destruktiv och bitter.
En viktig ledtråd till hur denna situation uppstod finner vi i en protohippie vid namn eden ahbez [sic!]. Den som gör en bildsökning på ahbez finner vid första anblick någon som förkroppsligade hippieidealet långt innan ordet "hippie" blev ett begrepp, och således också en god kandidat till titeln som rörelsens fader. Vad mer är, gräver man djupare finner man också att vad som inspirerade ahbez till att byta namn och anlägga en hippielook var en tvättäkta romantisk strömning. I ahbez finner vi med andra ord till synes någon som manifesterade någonting mycket positivt, sunt och geniunt. Granskar vi bilderna lite närmare finner vi dock att ahbez inte alls ustrålar någonting av detta, utan tvärtom ser likgiltig, oempatisk och andligt stympad ut. I denna dubbelhet finner vi en mycket anmärkningsvärd parallell till 1968, då vi i den kultur som förknippas med detta årtal å ena sidan finner mycket skönhet och kärlek, men också någonting mycket giftigt, nihilistiskt och själsdödande som mycket skickligt maskerar sig som skönhet och kärlek, och som när dammet lade sig också skulle visa sig bli hippieerans bestående arv.
Ännu mer intressant blir det när vi bekantar oss med ahbez musik. 1947 komponerade denne en sång vid namn Nature Boy, som snabbt blev mycket populär efter att ha spelats in av Nat "King" Cole. Kompositionen räknas inte bara som en klassiker, utan betraktas vanligtvis också som romantisk, vacker och ett verk av kärlek. Den som med observanta ögon studerar den alvisk-skälmske Cole framföra ahbez sång blir dock snabbt också varse att någonting är i grunden fel. Det som tas för romantiskt är i själva verket någonting skevt, det som tas för vackert är i själva verket någonting kusligt och det som tas för kärlek är i själva verket någonting som andas avmätt nihilism. Sakta men säkert börjar en misstanke om att det är en mycket skickligt kamouflerad påverkansoperation vi har att göra med här; att vad vi bevittnar är en massiv deponering av subversiva idékomplex i memrymden, en demonisk intervention i en värld vars psykiska hälsa för närvarande är anmärkningsvärt god. Kanske för god, enligt någons eller någontings syn på saken.
När ahbez 1960 själv spelar in sin komposition har det memkomplex den är det kanske yttersta uttrycket för ännu inte gjort något större avtryck. När Leonard Nimoy nio år senare spelar in sin både obehagliga och mycket bisarra version av låten är dock inte bara John F Kennedy mördad, utan hans efterträdare har därtill eskalerat Vietnam till ett mycket varigt nationellt trauma. I spåren av detta har den mylla som tidigare varit påfallande motståndskraftig mot de ahbezska strömingarna förvandlats till en mycket bördig jordmån för dem, och ahbez-kloner sätter nu tonen för kulturen. Denna kultur, ehuru till synes monolitisk i sina uttryck, rymmer dock just den dubbelhet som skisserats ovan. Där California Earthquake av Mama Cass är en nästan(!) helt godartad yttring, ser vi någonting lite mer moraliskt tvetydigt (om än väldigt vackert) i Paul Kantners Have You Seen the Stars Tonite. I The Electronic Holes The Golden Hour I är vad vi hör alltjämt vackert, men friktionen mellan goda och onda memkomplex börjar nu göra sig gällande i form av en begynnande men högst märkbar febrig känsla. I Kaleidoscopes I Found Out möter vi någonting som å ena sidan utgör väldigt bra musik, men som å den andra andas så mycket nihilism att det också är uppenbart att vad vi har att göra med är destruktivt. En bit in i 1970-talet dominerar den senare tendensen fullständigt, och såväl det som var kärleksfullt som det som var vackert är nu i stort sett helt borta.
I ljuset av detta ser vi också den ahbezska strömningen för vad den är, nämligen en trojan. Den infektion för vilken eden ahbez – eller rättare sagt, George McGrew – fick den tvivelaktiga äran att bli patient noll, är ett memkomplex som tömmer tillvaron på mening, dränerar kulturen på ande och lämnar en strid ström av kylskåpskalla förbittrade människospillror efter sig, men det är ett sådant så skickligt maskerat som kärleksbudskap att det ofta – även för de mest observanta av iakttagare – varit svårt att skilja från den äkta varan. Värt att komma ihåg är dock att det aldrig på något sätt var självskrivet att denna trojan skulle få epidemisk spridning. Detta blev verklighet först sedan makten på 60-talet lät öppna de sprickor i väggen som den till slut på bred front kunde tränga sig in genom.
