Mina demonstrerande holländare:
I den mån man skulle vilja utöka talesättet om att inte se skogen för alla träd till ett ordstäv giltigt för fyra dimensioner snarare än tre, skulle detta kunna formuleras i form av en observation om att inte se historien för alla händelser. In medias res ter sig lätt vad som för eftervärlden framstår som epokgörande bara som en sekvens av händelser i mängden, och vår egen samtid är med allra största sannolikhet ett skolboksexempel på detta. Vi lever sedan några år tillbaka nämligen mitt i en mycket omfattande och framgångsrik påverkansoperation, men den allmänna medvetenheten om detta får sägas vara i stort sett obefintlig. Exakt vem som ligger bakom denna påverkansoperation är inte helt klart (finanssektorn, den nya klassen, managerkasten, WEF, Kina, oknyttet och/eller vissa andra aktörer som inte ryms i marginalen får dock sägas höra till de huvudmisstänkta), men klart är att vad som nu sker är till ekonomisk nackdel för flertalet, till extremt stor nytta för ett fåtal samt att det hela lämnar en strid ström av trasiga människor, och då i synnerhet unga sådana, bakom sig.
Påverkansoperationen i fråga gömmer sig bakom vad som i tidningarna kallas för "klimatnödläget". Innan vi går vidare kan det här vara värt att poängtera att det är vårdslöst att experimentera med atmosfärens sammansättning, att det är dumt att göra sig beroende av oljeproducerande länder som definitivt inte vill oss väl, att det är degenererad nyliberalism att maximera sin profit genom att dumpa sina negativa externaliteter på andra samt att det är högst tveksamt om den som inte finner ett stort och andligt egenvärde i såväl kulturlandskap som orörda vidder kan kalla sig för höger. Det narrativ som påverkansoperationen gömmer sig bakom är med andra ord varken godtyckligt eller förryckt, och den som kategoriskt avfärdar det riskerar därför att göra sig åt en nyttig idiot för krafter nästan lika ljusskygga som dem bakom påverkansoperation som sådan, men skrapar man lite på ytan finner man snabbt att ingenting är vad det vid första anblick synes vara. Det finns tre omständigheter värda att vara särskilt uppmärksam på i sammanhanget.
Den första av dessa omständigheter är hur plötsligt, välregisserat och framgångsrikt ett nytt narrativ fick fäste. Att koldioxid är en växthusgas¹ har varit känt sedan länge, och många har genom åren därför också varnat för utsläppen av just denna gas. Det klimatnarrativ som idag dominerar medströmsjournalistiken har dock inte successivt vuxit fram ur dessa varningar, utan äntrade tvärtom den mediala arenan bokstavligt talat över en natt. Ett kändisbarn med en historia av psykisk ohälsa och ett budskap om "klimatet" gick från totalt okänd till rikskänd på några veckor, och därefter till världskänd på några månader. Precis samma makthavare som ena dagen tyckte det mest progressiva man som chic och medveten vänsterdebattör kunde göra var att åka på weekendresor till en kosmopolitisk storstad på andra sidan Atlanten (det vill säga New York) eller andra sidan Nordsjön (det vill säga London) började dagen efter predika "flygskam" (åtminstone för andra, själva fortsatte de inte sällan att flyga till New York och London).
I samband med detta började också inte bara varje trendkänslig journalist beskriva en situation som inte förändrats annat än marginellt de senaste tio åren som ett plötsligt uppblossande "klimatnödläge", utan skattesubventionerna började också flöda till de kallhamrade globala storföretag som ville sälja undermåliga energilösningar med förevändningen att de värnade mer om "klimatet" än sin profit. Vad mer är, till de nya yrkestitlar som tillkom hörde inte bara "klimatpsykologer" och "klimatkorrespondenter", utan även allehanda varianter av "hållbarhetsansvariga" med skyhöga löner och rollen att aggressivt bilda opinion mot den högbeskattade pöbel som önskade lägre bränslepriser, men för ständigt ökande skattesubventioner till de multinationella företag som visste att slå mynt av klimatnarrativet. Kort sagt, det fanns absolut ingenting organiskt över vad som hände, utan bara en massa kända ansikten som plötsligt och synkroniserat började basunera ut samma budskap, samtidigt som stora mängder skattepengar började flöda.
Den andra omständigheten man bör förhålla sig ytterst misstänksam till är att de insatser som nu görs för "klimatet", ehuru mycket kostsamma, i regel är värdelösa. I många fall består de helt enkelt i att flytta produktion till Kina, vilket visserligen sänker den andel av utsläppen som västländer på pappret står för, men utöver detta inte bara sker till priset av att människor blir arbetslösa, utan sannolikt också till priset av att de totala utsläppen ökar snarare än minskar. Vad mer är, mitt under brinnande "klimatkris" har ett stort antal kärnkraftverk som med alla sina fel och brister till syvende och sist var fossilfria lagts ned. En bråkdel av deras produktion har visserligen ersatts av opålitliga vindkraftverk, men en ännu större del har behövt täckas av fossila bränslen, antingen direkt genom import från Östeuropa, eller indirekt genom att produktionen som tidigare påpekats flyttat till Kina, och därmed till fabriker som försörjs av kolkraftverk. Vad mer är, parallellt med denna (ur miljösynpunkt) kontraproduktiva politik har man inte bara påbörjat nedläggning av vattenkraftverk, utan utbyggnaden av vindkraften har i många fall därtill röjt en närmast gränslös beredvillighet att skövla höga naturvärden, även från de innerstadsbaserade förmenta miljöorganisationernas sida.
Den sista av de tre omständigheterna man bör förhålla sig misstänksam till är det faktum att klimatnarrativet ofta fungerar som en trojansk häst. "Klimatet" åberopas inte bara som ett argument för att ytterligare begränsa pöbelns möjligheter att påverka samhällsutvecklingen, och därigenom göra det lättare för etablissemanget att påtvinga majoriteten sin vilja även i helt orelaterade frågor, utan narrativet är också tätt sammanvävt med den berättelse om "falska nyheter" och "alternativa fakta" som världen över använts för att skapa legitimitet åt allt från massinvandring till verkningslösa men drakoniska "pandemiåtgärder". Som tidigare påpekats är klimatnarrativet även nära sammanvävt med den politik med vilken man marginaliserar arbetarna och i tilltagande grad även den produktiva medelklassen genom att flytta deras jobb utomlands, och när makthavarna i ett viktigt jordbruksland som Nederländerna mitt i en livsmedelskris på politisk väg vill minska landets jordbruksproduktion drastiskt, med allt vad detta innebär för risk för svält och migrantströmmar, sker även detta med hänvisning till förmenta miljöhänsyn.
Resultatet av denna påverkansoperation har i många fall blivit att de redan rika skamlöst kunnat berika sig ännu mer på de hederliga och produktivas bekostnad, men i många fall har konsekvensen också blivit en kapitalförstörning som drabbat alla. En kanske ännu viktigare konsekvens är dock den ångest som piskats upp hos många unga vilkas psykiska hälsa redan varit mycket skör till följd av modernitetens och vuxenvärldens svek. Klart står med andra ord att vad vi har att göra med faktiskt är en mycket långtgående påverkansoperation, att dess miljöbudskap är falskt och att krafterna bakom den alldeles uppenbart vill oss illa. Om att det finns konventionella historiematerialistiska incitament bakom dessa illasinnade krafter råder inga tvivel, men kanske finns där också någonting större än så. Sist men inte minst är det värt att notera att såväl de debattörer som brukar tala om påverkansoperationer som de tjänstemän som får betalt för att vara uppmärksamma på dem i bästa fall är helt omedvetna om vad som pågår, och i värsta fall själva en aktiv del av påverkansoperationen i fråga.
¹ Det kan här vara värt att notera att krafterna bakom påverkansoperationen av en eller annan anledning helt övergett ord som "växthuseffekten" för att i stället konsekvent använda prefixet "klimat-". Exakt vad som är anledningen till detta är oklart, men allt tyder på att det är synnerligen både genomtänkt och välorkestrerat.
