Om Viktor Orbán och Olof Palme

I statsradions Studio Ett sändes tidigare idag en debatt om det ungerska valet. Den underförstådda frågeställningen var i sedvanlig public service-anda huruvida valutgången var någonting dåligt (det vill säga vinkling medelst frågeställning), men överraskande nog fick samtidigt den debattör som tveklöst besvarade frågan med ett ja möta hela två debattörer som var av en annan åsikt.

En påfallande intressant aspekt av debatten var att den förstnämnda debattören var generalsekreteraren för Olof Palmes internationella center. Debattören i fråga representerade med andra ord en organisation uppkallad efter en politiker som tystade ned journalistisk granskning av synnerligen grova skandaler och som demonstrerade tillsammans med företrädare för sällsynt grymma diktaturer. En politiker som satte en ära i att förlöjliga oppositioner, som arbetade målmedvetet för att politisera kulturlivet och som försökte införa planekonomi i Sverige.

De många hänvisningarna till att de ungerska institutionerna är politiserade är med andra ord inte det enda exemplet på att den kritik som framförs mot Ungern från svenskt håll genomsyras av dubbelmoral. Jämfört med Olof Palme framstår nämligen Viktor Orbán som relativt modest i sina maktanspråk. Att i stort sett ingen trots detta reagerar över det surrealistiska i att en företrädare för en organisation uppkallad efter Olof Palme varnar för utvecklingen i Ungern, är i grund och botten ganska hårresande.

Viktor Orbán är allt annat än en perfekt ledare, och hans politik är bitvis ganska obehaglig. Att han respekterar det ungerska folkets syn på invandring, i stället för att mot folkets vilja föra en både extrem och irreversibel politik som radikalt omstöper samhället i en riktning de flesta finner oönskad, gör dock honom till en betydligt större demokrat än sina svenska kollegor.

Om Säpo, Stasi och Sossesveriges återkomst

Strax före årsskiftet tvingades Stasiforskaren Birgitta Almgren bränna sin egen forskning. Denna bestod av anteckningar som Almgren gjort i samband med att hon hade fått tillgång till Säpos Stasiarkiv.

Almgren hade fått tillgång till uppgifterna först efter att hon hade överklagat ett tidigare avslag till Högsta Förvaltningsdomstolen. I denna instans hade hon fått rätt, men hennes tillgång till uppgifterna blev allt annat än ovillkorad. Hon avkrävdes tystnadsplikt livet ut och förbjöds att såväl avslöja namnet på som kontakta någon av alla de svenskar som enligt arkivet hade arbetat för Säpo. Till slut – efter att fått uppskov i tre år – tvingades hon också att förstöra sitt eget forskningsmaterial.

Hemlighetsmakeriet lämnar en väldigt bitter eftersmak. Materialet är från ungefär samma tid som Sverige kom att utvecklas till något som liknar en enpartistat. Under DDR:s existens utspelade sig både bordellaffären och IB-affären. Hans Holmér – som stod Socialdemokraterna nära – gjorde Stockholmspolisen till sitt privata fögderi, inrättade Baseballigan och gjorde Palmeutredningen till en surrealistisk enmansföreställning som slogs mot väderkvarnar.

I förlängningen ledde detta till Ebbe Carlsson-affären, i vilken ett stort antal personer på höga positioner å det grövsta överträdde såväl sina befogenheter som lagen. Lite tidigare samma år hade åklagarmyndigheten lagt ned förundersökningen gällande mutor i samband med Boforsaffären.

För mig framstår denna tid som direkt kuslig. Regeringen och höga tjänstemän visade prov på en maktfullkomlighet av sällan skådat slag. Samhällets toppskick tycks ha tänjt på lagar mer eller mindre efter behov och väldigt lite av vad som skedde är fortfarande ordentligt utrett.

Det är svårt att inte se hanteringen av Stasiarkivet i ljuset av detta. Arkivet framstår som ett spöke från ett tvivelaktigt förflutet som man idag gör allt för sopa under mattan. Det är svårt att värja sig från misstanken att man vill skydda högt uppsatta personer och/eller organisationer i samhället, en misstanke som väcker fullt berättigad misstro mot både myndighter och politiker. Vad mer är, även om dåtidens vilda västernartade maktutövning idag på många sätt inte är möjlig längre, ser vi också oroväckande tendenser till en återgång till forna tiders maktfullkomlighet.

FRA-lagen och och den minst sagt juridiskt tvivelaktiga hanteringen av datalagringen är två tecken på detta, att Säpo från och med första januari har blivit en egen myndighet direkt underställd regeringen är ett tredje. Parallellt med detta har LO efter maktskiftet återigen börjat diktera regeringens arbete, civilministern har hållit en presskonferens om offentliga upphandlingar tillsammans med Byggnads och i Gabriel Wikström anser sig IOGT-NTO ha en "direktkanal till makten". Ovanpå detta har vi dessutom fått decemberöverenskommelsen.

När det kommer till omorganisationen av Säpo, hanteringen av FRA-lagen och datalagringen är det så klart i första hand regeringen Reinfeldt som bär ansvaret. Sammantaget framstår emellertid utvecklingen som ett stort steg bakåt i riktning mot ett "Sossesverige" som jag trodde vi hade lämnat bakom oss. Ett "Sossesverige" som jag, före valet, nästan hade glömt hur mycket jag ogillade. Efter valet 2006 blev luften i Sverige för en tid betydligt lättare att andas, nu börjar den kännas riktigt kvav igen.

Lästips: Anders Jallai