2011-11-10

Eurokrisen - ingen eurokris

Under finanskrisen - the credit crunch 2008 - så var det det bristande förtroendet på kreditmarknaden som angavs som orsak till krisen. Under denna kris så började problemen i Sydeuropa pyra för att utvecklas till det vi idag kallar eurokrisen. Båda dessa kriser - som i mångt och mycket nog får sägas vara en och samma kris - har emellertid en mycket djupare liggande orsak än förtroende eller euro. Denna orsak är galopperande skuldsättning.

Krediternas vikt för världsekonomin har stadigt ökat praktiskt taget ända sedan den industriella revolutionen, men det är de senaste årtiondena den tagit fart på allvar. En milstolpe var då Nixon, i spåren av ökande kostnader för Vietnamkriget, skrotade Bretton Woodssystemet, i vilket dollarns värde garanterades av att den kunde lösas in i en fix mängd guld. När detta system avskaffades var dollarns värde plötsligt bara... en dollar, och det psykologiska värde en dollar stod för. Papperspengarnas tid var här; pengar som kunde tryckas och lånas upp utan den verklighetsförankring som kopplingen till guld tidigare hade utgjort.

En annan milstolpe var då Alan Greenspan i sviterna efter den spruckna dotcom-bubblan försökte blåsa liv i konjunkturen igen. Den på den tiden så geniförklarade Greenspan beslöt sig att blåsa upp en ny bubbla, en fastighetsbubbla för att vara exakt. Resultatet var över all förväntan, miljontals fattiga amerikaner fick plötsligt råd att skaffa hus tack vare så kallade subprimelån, och då husen ständigt ökade i värde så kunde de öka belåningen på sina hus och på så sätt öka sin konsumtion. Konjunkturen nådde nya höjder och alla var glada. Det vill säga, tills någon kom på att fordringarna på husägarna var värdelösa, att husen var kraftigt övervärderade och att fordringarna hade paketerats om, getts AAA-betyg och nu utgjorde en stor del av bankernas tillgångar. Finanskrisen var ett faktum.

Det är emellertid inte bara husägare som lånat mer än de borde. En stor del av västvärldens stater har under de senaste årtiondena slentrianmässigt låtit ekonomin gå med underskott, i dåliga tider såväl som goda. Samtidigt har statsobligationer, precis som en gång subprimefordringarna, setts som säkra investeringar, varför banker köpt på sig stora mängder. Men investeringar som, då marken gungar under Grekland och Italien, plötsligt inte längre framstår som så säkra längre, vilket får förtroendet för bankerna att svikta snabbt. Och då våra moderna banker i allmänhet är skyldiga sina kunder betydligt mer pengar än de faktiskt har, så är förtroende A och O. Sviktar förtroendet för en bank, och dess kunder börjar plocka ut sina pengar, så är samma banks undergång inte långt borta.

Så, vad gör vi åt problemet. Enkelt - fler krediter! Krediter till stimulanspaket som skall få fart på ekonomin igen. Statliga krediter för att garanterar bankkundernas tillgångar. Statliga lån för att i värsta fall (tänk Irland) låna upp de pengar som krävs för att kompensera de kraschade bankernas kunder. Lån som tas i - well, andra banker till exempel. Andra banker vars tillgångar på detta sätt i allt högre grad blir bundna i fordringar på allt svajigare stater. Och när staterna är på väg att falla så kan de i sin tur bara räddas av krediter från andra, större och rikare stater. Och när de större och rikare staterna är på väg att falla? Beats me! Imperial Bank of Alpha Centauri, kanske? Kom ihåg att den amerikanska statsskulden är i paritet med Italiens, och en gnagande misstanke säger mig att USA:s kreditbetyg är högt mest av slentrian (och för att alternativet är för hemskt att föreställa sig), snarare än på grund av den genuina tron på landets politiska vilja att göra något åt situationen.

Och tro för all del inte att ruttna huslån är ett inhemskt amerikanskt fenomen. I Sverige har låga räntor och det nya fenomenet "amorteringsfria lån" fått huspriserna att stiga långt mycket snabbare än ekonomin i övrigt. Bostadsägare tror sig såklart göra ett klipp, särskilt när det är dags att sälja. Problemet är bara att försäljningen i allmänhet följs av ett nytt - och dyrare - köp, och skulden ökar igen. Den dag bubblan spricker så sitter miljoner svenskar med bostadslån på avsevärt högre belopp än bostadens värde, och således finns inte heller längre några säkerheter på lånen. Och om de inte klarar av att betala? Tänk bankchefer som hoppar ut genom kontorsfönstren. (Eller förrsten, tänk bankchefer som plockade ut sina tillgångar i god tid, som äter gåslever i skärgården nånstans. Eller på Östermalm.)

Den ökade skuldsättningen har en annan, ofta förbisedd, effekt - den driver på behovet av tillväxt. Tillväxt som behövs för att stater, privatpersoner och företag skall kunna klara de ständigt ökade räntekostnaderna. Hur uppnår man denna dopade tillväxt? Ja, du gissade rätt - med mer kredit. Det vill säga ökade räntekostnader. Det vill säga större tillväxtbehov. Det vill säga mer kredit. Det vill säga... well, you get the picture.

DN 1, 2, 3, 4, 5
SvD 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8
Expressen 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8

Chris Martensons Crash Course
Al Bartlett om exponentiell tillväxt

Inga kommentarer: