Riksbankschefen Stefan Ingves vill 100 miljarder kronor till IMF för krisbekämpning i eurozonen. Ingves poängterar att det mest vanliga är att det man lånar ut tenderar att bli mycket mindre än själva lånelöftet och försöker lugna skattebetalarna med att lånerisken är mycket låg och att det gagnar Sverige att delta i samarbetet.
Vad man här vi åstadkomma är att lösa eurozonens problem - orsakade av en skenande skuldsättning - genom att låna ut ännu mer pengar till dess krisande medlemsländer. Om det till äventyrs skulle bli så att ökad skuldsättning inte löser eurozonens problem med för stor skuldsättning så finns en stor risk för en finansiell härdsmälta. En sådan skulle dra både stater, banker, grannländer och IMF med sig ned i avgrunden.
Totalt vill IMF skrapa ihop 1800 miljarder kronor. Eftersom få idag är villiga att låna ut dessa pengar och eftersom den politiska viljan i eurozonen att genomföra de svårsmälta åtgärder som faktiskt skulle kunna lösa krisen är i princip obefintlig, så förefaller mig Ingves syn på de 100 miljardernas framtid lite väl optimistisk. Mer sannolikt är att hela beloppet kommer gå rätt ned i det stora svarta hål som euroländernas underskott utgör, och på så sätt skjuta upp krachen något år till priset av att den blir ännu värre när den väl kommer. Den dagen kan Sverige se sig i stjärnorna efter de 100 miljarderna. Inte direkt vad jag skulle kalla för en "mycket låg" lånerisk.
DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6
