Kärrtorp har toppat nyhetsrapporteringen i några dagar nu, särskilt i Dagens Nyheter, och vad som hände i Kärrtorp är naturligtvis fördjävligt. Poängen är att det är i princip ingen som tycker något annat, och de som gör det lär inte ändra sig på grund av några manifestationer. Manifestationer mot nazism är ungefär lika meningsfulla som manifestationer mot Hells Angels, Original Gangsters och svininfluensan.
Men där så gott som alla är eniga om avståndstagandet mot nazismen, ser det väldigt annorlunda ut med vänsterextremismen. Dess illdåd bagatelliseras och hamnar långt ned i nyhetsflödet, trots att SÄPO bedömmer att hotet från vänsterextremismen är större än hotet från högerextremismen. När det kommer till Expressen väljer man till och med att öppet samarbeta med våldsbejakande vänsterextremister.
"Polisens passivitet hotar demokratin", skriver idag ett antal journalister på vänsterkanten i en debattartikel på SvD. Men hur ser det egentligen ut i verkligheten?
Å ena sidan har vi Kärrtorp. Det vanliga människor blev utsatta för där är naturligtvis oacceptabelt, men såvitt jag förstår blev även en av av de attackerande nazisterna knivskuren under tumultet, vilket så att säga tyder på att händelseförloppet inte var riktigt så svartvitt som DN beskriver.
Å den andra sidan har vi ännu en distriktsordförande för Ung vänster som tar ställning för vänsterextremismen. Vi har ett flertal bombdåd mot sverigedemokrater. Som grädde på moset fick en bloggande kritiker av den förda försvarspolitiken idag se sig ofrivilligt outad av en ytterlighetsvänsterrörelse.
Alla dessa nyheter – inklusive bombdådet – har endast blivit till små notiser långt ned i nyhetsflödet, medan Kärrtorp har genererat krigsrubriker i flera dagar. Men när sverigedemokrater är de politiker som oftast utsätts för våld eller hot om våld, vari ligger det demokratiska hotet egentligen?
Lästips:
Richard Swartz (DN),
Dick Erixon
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
DN6,
DN7,
DN8,
Sk1,
Sk2,
Sk3,
Sk4
