För mindre än en vecka sedan publicerades Jonas Thentes mycket läsvärda artikel om näthatsdebatten. Reaktionerna på Thentes hårda kritik av den journalistkår han själv tillhör lät såklart inte vänta på sig, och var naturligtvis precis så förutsägbara som man kunde ha väntat sig.
Att Thentes artikel faktiskt blev tryckt på DN:s kultursidor är såklart positivt, och kommer säkert användas som argument för att det är högt i tak i Sverige. Det faktum att så många kulturskribenter på så kort tid fann sig tvungna att skriva svavelosande svar tyder dock på motsatsen.
Thentes text kunde inte tillåtas få stå ostörd som ett välbehövligt men ensamt motargument. Nej, det var nu av högsta betydelse att Thentes blasfemiska ord blev överröstade. Att likt Thente ifrågasätta rådande konsensus var ingenting man kunde komma undan med, inte ens då Thentes text stod där som ett väldigt ensamt motargument i en flodvåg av diametralt motsatta åsikter.
Helsingsborgs Dagblad argumenterade att Thente hade fel eftersom Sverigedemokraternas väljare återfinns i alla samhällsklasser. Därmed satte man likhetstecken mellan "näthatare" och sverigedemokrater, vilket är konstigt av flera skäl.
Först och främst är det konstigt för att detta inte på något sätt var Thentes tes. Därtill är det såklart konstigt – och väldigt billigt – att påstå att det endast är sverigedemokrater som är näthatare. En näthatare blev till exempel påkommen med att sitta på Socialdemokraternas partiexpedition.
Utöver dessa två skäl är det väldigt konstigt eftersom det helt plötsligt tycks vara väldigt viktigt att poängtera att sverigedemokrater återfinns i alla samhällsklasser. Konstigt eftersom sverigedemokrater i allra andra sammanhang ständigt avfärdas som arbetslösa, kroppsarbetare eller förtidspensionärer med dålig ekonomi.
Konstigt, men inte särskilt förvånande, för konsekvens är en egenskap som definitivt aldrig utmärkt den svenska kulturvänstern. Fakta är någonting man förvisso gärna använder sig av när den passar ens syften, men när den inte gör det går det också utmärkt att bortse från den. "Han har lite rätt och mycket fel" summerar HD föraktfullt sin kritik av Thente. Ljudet av sten i glashus är ganska svårt att bortse från.
SvD:s bidrag heter "Thente tycks ha tagit fel kompis i handen". Namnet är gissningsvis valt för att maximera guilt by association-effekten, men artikeln påstår faktiskt inte att Thente går "fascisternas ärenden" eller liknande vilket man skulle kunna tro. Thente har "kanske" en poäng skriver man, sedan avfärdar man allt Thente sagt och låter kritiken mynna ut i en navelskådande poesianalys.
För det mest iögonfallande svaret står emellertid Maria Sveland. Från höga hästar påstår Sveland att Thente ägnar sig åt "osmaklig skuldförskjutning". På Svelands egen meritförteckning står ett aktivt och öppet deltagande i den omfattande och hämningslösa vuxenmobbningskampanj som drabbade Pär Ström.
Att Sveland väljer att börja tala om "osmaklig skuldförskjutning" blir därmed absurt. Har man som Sveland själv gjort deltagit i vulgära hatkampanjer bör man såklart ligga lågt när det kommer till att sätta sig till doms över andras hat. Väljer man dessutom att, som Sveland nu gjort, tala om "osmaklig skuldförskjutning" blir ironin i detta närmast kosmisk.
Det finns såklart ett stort mått av "osmaklig skuldförskjutning" i sammanhanget, nämligen att en hatmånglare som Sveland ges en gräddfil, inte bara till kulturdebatten i största allmänhet, utan dessutom till att sätta sig till doms över andras hat. Det är extremt osmakligt att media utan vidare låter Sveland komma undan med detta.
Tidigare i ämnet: "Dagens hjälte: Jonas Thente"
