Dokumentären i fråga var Belinda Olssons "Fittstim - min kamp". Denna dokumentär var i allra högsta grad feministisk, men den var också nyanserad, visade förståelse för andra perspektiv och kritiserade vissa av radikalfeminismens avarter. Jag är inte på något sätt okritisk till denna dokumentär, men den var varken dålig, ogenomtänkt, onyanserad eller pinsam.
Den enda anledningen till att den tilldelades antipriset "Skämskudden" var att den utmanade åsiktskorridoren och den radikalfeministiska diskurs som idag är vedertagen i den svenska kulturvärlden. Att hämnas för detta genom att tilldela den ett antipris som "Skämskudden" är så småsint, förgrämt och ynkligt att det är direkt pinsamt.
Det finns en uppenbar parallell här till hur Researchgruppen 2013 tilldelades det betydligt mer prestigefulla priset Guldspaden, med motiveringen "För en banbrytande och innovativ research som innebar ett genombrott och gav ny kunskap om det anonyma näthatet".
De "banbrytande och innovativa" metoder som hade använts är av ett slag som varit kända i årtionden. De resultat som dessa metoder gav användes av Expressen bland annat till att hänga ut privatpersoner för sina rasistiska kommentarers skull, samtidigt som man skyddade identiteten på personer misstänkta för grova brott.
Det är värt att fråga sig vilka det är som egentligen utför det arbete som Researchgruppen tar åt sig äran för. Jag tvivlar på att det är Martin Fredriksson och My Vingren som sitter och letar kreativa sätt att få tillgång till MD5-hashar, mer sannolikt är snarare att de köper in denna form av tjänster från annat håll.
Klart är att Researchgruppen – med kopplingar till AFA och med flera medlemmar med ett våldsamt förflutet – öppet skryter om sina metoder och hur de åsiktsregistrerar sina politiska motståndare. Det är dessa människor som fick ett prestigefullt pris då Belinda Olsson fick ett antipris.
Vad säger detta om samhällsklimatet egentligen? Det säger att den som sakligt argumenterar mot de åsikter som är förhärskande i åsiktskorridoren möts av hån, samtidigt som den som går konsensuskulturens ärenden alltid är välkommen in i värmen, även om vederbörande vurmar för våld, tvivelaktiga metoder och odemokratiska rörelser.
Nu meddelar Researchgruppen att de kommit över Flashbacks medlemsdatabas. Det är så gott som uteslutet att detta har skett med lagliga metoder. I och med detta har de inte bara möjlighet att se vilka det är som har skrivit rasistiska kommentarer, utan även vilka det är som har berättat om sina problem med missbruk, psykisk ohälsa och så vidare. Andreas Ericson, redaktionschef på Magasinet Neo, kommenterar det hela så här:
"Förstår ni vidden? Platsen där hundratusentals svenskar skrivit om ensamhet, psykisk sjukdom, missbruk, barnlöshet, olycka har hackats? Fan, vad ledsen jag blir. vad är det egentligen för politisk klimat vi har skapat?"
Ja, vad är det egentligen för politiskt klimat vi har skapat? Kanske har Aftonbladet trots allt rätt när de upprepar sitt mantra om "det nya kalla Sverige", för detta epitet beskriver det politiska klimatet alldeles utmärkt.
Minst en tidning är intresserade av Flashbackmaterialet enligt Researchgruppen själva, och det ligger nära till hands att tro att det är Expressen det handlar om. Trots detta existerar det som bekant ingen konsensuskultur eller åsiktskorridor, det existerar ingen medial likriktning, vänstervridning eller ryggdunkerikultur. Journalistkåren är objektiv och motsvarar ett tvärsnitt av väljarkåren och den mediala Södermalmskoncentrationen är för det första inget problem, för det andra en ren myt.
DN1, DN2, SvD1, SvD2, SvD3, Sk1, Sk2, Sk3, Sk4, Sk5, Sk6, NSk1, NSk2, NSk3, NSk4, NSk5, LT1, LT2, LT3, SMP1, Re1, Re2, Re3, NT1, IDG1, IDG2, IDG3, Ab1, Ab2
