Då regeringens okrönte populistkonung Gustav Fridolin i morgontidningen fick syn på en radikalfeministisk partsinlaga förklädd till journalistisk, satte han det ekologiska och koffeinfria kaffet i vrångstrupen och bestämde sig för att det var hög tid för lite gammalt hederligt ministerstyre. Sagt och gjort, för att rida lite på den där vänstervågen som valet med all önskvärd tydlighet visade inte existerade utanför Södermalm och kulturskribenternas huvuden kallade Fridolin läromedelsproducenterna till möte.
Vad postmoderna feminister – insnöade som de är på teorier om egots vibrationer och patriarkatets sociala konstruktioner – inte förstår är att människan är en biologisk varelse. Ett djur, närmare bestämt ett flockdjur, som råkat begåvas med en ovanligt stor och avancerad hjärna. Det är först under den sista bråkdelen av vår arts historia som vi – tack vare marknadsekonomin, teknikutvecklingen och tillväxten – har kunnat börja unna oss lyxen att frigöra oss från detta biologiska arv.
Idag kan vi unna oss att tycka att skillnaden mellan kön och genus är en viktig samhällsfråga. Idag kan vi kosta på oss att tycka det är fördomsfullt att utgå från att en person utan vare sig penis eller Y-kromosom skulle vara en kvinna. Idag kan vi såväl producera som problematisera barnböcker och vi kan lägga tid och resurser på att animera dansande könsorgan och sända ut dem trådlöst i etern så att våra barn kan se dem på TV.
Allt detta är emellertid nya företeelser. Före det överskott som möjliggjorde allt detta uppstod var livsvillkoren betydligt kärvare. Kampen om mat för dagen var så angelägen att diskussionen om toaletter för det tredje och fjärde könet kom i skymundan. Människor var dessutom så upptagna med att förhindra att deras barn dog som flugor att det aldrig fanns tid att låta deras uppfostran genomsyras av genusperspektiv. På denna tid var – även om detta kan vara svårt att förstå för en art director i en ljus och fräsch vindsvåning på Södermalm – människan på ett helt annat sätt än idag slav under sitt biologiska arv.
Vad detta innebar i praktiken var att vi sällan överskred de könsroller naturen hade gett oss, att det var den starkes rätt som gällde och att de flesta härskare och andra prominenta personer var män. Jag är genuint tacksam över att vetenskapen och marknadsekonomin har gett oss goda möjligheter att – om vi själva så önskar – frigöra oss från detta vårt biologiska arv. Dessvärre är det en försvinnande liten andel av tidigare generationer som också fått njuta av denna lyx.
Miljöpartiet och deras vänner inom den postmoderna nyvänstern vill emellertid inte kännas vid detta. Historien skall korrigeras, lik skall väckas och inte bara retroaktivt skolas i genusvetenskap, utan också tvingas lära sig att stora delar av den vokabulär de begagnade sig av då de levde inte längre är gångbar, innan de får fortsätta sin vila. Levde gårdagen inte upp till dagens värdegrund måste gårdagen korrigeras. Ger vetenskapen inte de resultat man önskar måste naturlagarna skriva om. Miljöpartiets sköna nya värld är här.
Läs också: Den sjätte mannen, Toklandet, Ekvalist
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1
SvD2,
SvD3,
SMP1,
Re1,
Re2,
Ex1,
Ab1
