Det socialliberala drevet mot Alice Teodorescu fortsätter med oförminskad styrka. Det kanske mest intressanta med de högljudda reaktionerna är den totala brist på förståelse för Teodorescus syn på politiken dessa avslöjar. Att någon kan föredra liberalkonservatismen framför den sosseanstrukna socialliberalismen tycks dem vara omöjligt att förstå.
Lisa Bjurwalds text i Medievärlden är ett talande exempel på detta. "Alice Teodorescu är så konservativ att hon anser att den förra, borgerliga regeringens jämställdhetspolitik är vänstervriden" ubrister Bjurwald förfärat. Detta trots att den borgerliga regeringens flört med intersektionalitet och identitetspolitik bör ha fått mången högerväljare att höja på ögonbrynen.
Såväl jämställdhets- som finansmarknadsministern talade sig varma för statlig reglering av barnfamiljernas villkor, och den förra hotade dessutom med att undergräva äganderätten genom lagstiftad kvotering av bolagsstyrelser. Detta är varken liberalt eller borgerligt, det är typisk vänsterpolitik. Att Bjurwald inte förmår se detta, utan tvärtom finner Teodorescus inställning hyperreaktionär, säger betydligt mer om Bjurwald än om Teodorescu.
I den liberalkonservatism som Teodorescu bekänner sig till tycks svenska socialliberaler se en paleokonservativ grottmänniskoideologi, långt utanför åsiktskorridorens värdegrund. Att den egna förkärleken för marxistisk maktanalys skulle rimma illa med högerpolitik tycks man däremot inte för en sekund ha reflekterat över.
Bjurwald är inte ensam. Samma oförståelse inför skillnaden mellan höger- och vänsterpolitik uppvisar till exempel Liberala Nyhetsbyråns chef Svend Dahl. I en ledare i Sundsvalls Tidning beklagar han sig över att många liberaler har tagit avstånd från vänsterns "anti-rasister". Att dessa avståndstaganden skett mot bakgrund av att samma "anti-rasisters" metoder inte bara gått ut på att störa demokratiska möten, utan dessutom på att hota och tillgripa våld mot sina (bland annat liberala) politiska motståndare, finner Dahl uppenbarligen irrelevant i sammanhanget.
I samma ledare antyder Dahl att det vore naturligt för svenska liberaler att göra mer för att minska klyftorna i samhället. Detta trots att de svenska skatterna är extremt höga, trots att de svenska bidragen är extremt generösa och trots att det svenska rättsväsendet förklarat att en av skattebetalarna betald dator ingår i begreppet "skälig levnadsnivå". Det är svårt att tolka Dahls ord på annat vis än att det enligt honom vore "liberal" politik att höja såväl skatter som bidrag.
Det ironiska i sammanhanget är dock att socialliberalerna inte ser den egna uttolkningen av liberalismens idéer som den enda acceptabla. Parallellt med att de finner liberalkonservatismen oacceptabel har en betydligt mer radikal form av liberalism, nämligen nyliberalismen, blivit insläppt i åsiktskorridorens finrum.
Måhända var det Miljöpartiet som öppnade dörren och rullade ut röda mattan, för miljöpartister kan ofta ses mysa tillsammans med nyliberaler. I grund och botten har de inte mycket gemensamt, men i utopismen har de funnit varandra. I frågor som pepparkakshus, rosa enhörningar och fri invandring är de rörande eniga.
Den liberalkonservatism som är en normal och ofta dominerande politisk kraft i resten av väst är inte längre rumsren i Sverige, tvärtom har värdenihilismen blivit så självklar att varje avsteg från denna norm upplevs som suspekt. Denna värdenihilism har packats ihop med ett antal andra normer, förklarats vara en obligatorisk och självklar del av den svenska värdegrunden och därefter i ett närmast skrattretande exempel på nyspråk fått benämningen "normkritik".
Således har den sossiga socialliberalismen och den utopistiska nyliberalismen blivit de enda acceptabla formerna av liberalism i Sverige. Den som till äventyrs tar ställning för den icke-värdenihilistiska liberalkonservatismen, däremot, får finna sig i att utmålas som en superreaktionär inkarnation av Satan.
Läs också: Motpol, Toklandet
DN1,
Sk1,
Sk2,
NSk1,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
Dag4,
SMP1,
BT1,
IDG1,
SvD1,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4
