I dagens DN återfinns en intervju med mamman till en dödad Daeshterrorist. Själv säger sig mamman vara emot både Daesh och att sonen anslöt sig till rörelsen, men hennes man är av motsatt åsikt. När även den döde sonens yngre bror åkte till Syrien för att ansluta sig till terrororganisationen var detta någonting han uppmuntrades till av sin egen pappa.
Vad som är anmärkningsvärt med intervjun är dock inte mammans berättelse som sådan, utan den utbredda acceptans för Daeshs massmord, slavhandel, folkfördrivning och slavhandel som framgår av intervjun. "Var stolt", sade hennes vänner efter dödsbeskedet, "ditt barn har kommit till paradiset".
Mamman har inte sagt emot, tvärtom har hon inför vänner, bekanta och andra muslimer i området spelat med. Att öppet ta ställning mot sonens beslut är enligt intervjun inte möjligt, till detta är området alltför splittrat och de krafter som sympatiserar med terrororganisationen alltför starka.
Efter Utøya har Anders Behring Breiviks etnicitet och religion åtskilliga gånger åberopats som argument i debatten om islamistisk terror. Att ständigt upprepa denna jämförelse vore relevant om det fanns bostadsområden i Norge och Sverige där grupptrycket gjorde att människor inte öppet vågade ta avstånd från Behring Breiviks terrordåd, men så är naturligtvis inte fallet. Att ständigt försöka relativisera islamismens bestialiska illdåd med att åberopa Behring Breivik är därför djupt intellektuellt ohederligt.
Vad intervjun visar är att det finns bostadsområden i Sverige i vilka stödet för terrorism, massmord, folkfördrivningar, våldtäkter och slavhandel är utbrett. Att politiker, journalister och opinionsbildare så länge har försökt skönmåla, relativisera och trivialisera denna verklighet istället för att ta tag i problemet är perverst.
Relaterat:
Myten om islamismen som promillerörelse
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
Sk1,
Sk2,
Sk3,
NSk1,
NSk2,
LT1,
Re1,
SVT1,
Dag1,
Dag2,
Dag3,
SMP1,
SMP2,
SMP3,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
SvD4,
SvD5,
Ex1,
Ab1,
Ab2,
Ab3
