Introducerad av en speedad amatörpoet blev det så Gustav Fridolins tur att hålla tal i Almedalen. Iklädd en neongrön slips som skar sig mot den ljusblå skjortan äntrade han scenen, där han började med att (inför en mikrofon han förmodligen inte trodde var påslagen) kalla det överspända och pinsamma framträdande som föregick hans eget för "skitbra".
Gustav Fridolin inledde sitt tal med att tala om skolan. Istället för att påpeka att han varit lärare valde han att försöka låta som en, och den katederundervisning han visade prov på när han under flera minuter rabblade fakta var av ett slag som förmodligen inte ens Jan Björklund skulle ha uppskattat. Något som emellertid inte hindrade partisekreterare Anders Wallner från att genom hela talet le ett saligt och närmast frireligiöst leende.
Fridolin försökte framstå som statsmannamässig då han talade om vikten av samförstånd och att inte göra partipolitik av skolan. Det hindrade honom emellertid inte från att kritisera såväl tidiga betyg som friskolor som går med vinst. Att han därtill lyckades omdefiniera ordet "valfrihet" till att betyda den direkta motsatsen till den allmänt vedertagna punkterade slutgiltigt alla eventuella illusioner om att skolan är något som Fridolin inte vill göra vänsterpolitik av.
Av Fridolins tal var det tämligen uppenbart att skolan nu är en fråga som Miljöpartiet vill göra till sin. Enligt vad Fridolin själv sade har han inte bara vetenskapen på sin sida. Därtill, påpekade Fridolin, är ett vända skolan något som han inte kan misslyckas med.
Det senare motiverade han med att skolan tidigare (det vill säga under en era då skolpolitiken var väldigt konservativ) har fungerat bra, och att det därför med dagens resurser inte är några problem att reproducera denna bedrift. Därefter valde han att sätta skattesänkningar i motsatsförhållande till goda skolresultat, till synes omedveten om att den forskning han hela tiden refererade till tydligt visar att det inte är brist på resurser som förklarar de dåliga svenska skolresultaten.
Därefter talade Gustav Fridolin om miljöpolitiken och återigen hade han, åtminstone enligt sig själv, världens samlade forskarkår bakom sig. Det Miljöpartiet står för är inte ideologiskt, fick lyssnaren veta, utan Sanningen. Precis som i fallet med skolpolitiken var det framförande han grötmyndigt höll snarare en vetenskaplig framläggning än ett ideologiskt tal. Åtminstone tycktes Fridolin själv vara av den uppfattningen.
Att Sverige är och skall vara en förebild för resten var ett genomgående tema i Gustav Fridolins tal. "Sverige ska visa vägen i klimatfrågor", förklarade språkröret till exempel bombastiskt, och gjorde därigenom klart att Sverige enligt Miljöpartiet bör vara det laboratorium i vilket riskabla experiment med ytterst osäker utgång skall genomföras i mänsklighetens namn.
Mot slutet av talet valde Fridolin att tala om invandringspolitiken. Han berömde Fredrik Reinfeldt och antydde att Kristdemokraterna, Miljöpartiet och Folkpartiet nu hade anslutit sig till den populism det enligt honom tycks innebära att inte ställa sig bakom Miljöpartiets extrema invandringspolitik. Han talade om grymheterna i Kobane, trots att dessa har skett med den turkiska AKP-regim som Mehmet Kaplan (som också satt i publiken) står näras goda minne.
Det var av talet uppenbart att Miljöpartiet nu har lagt ned sin flört med den radikala feminismen och nu hellre vill tala om skolan och Miljöpolitiken. Vad som inte har förändrats är emellertid Miljöpartiets självbild. Man tycks inte riktigt förstå att den egna linjen är både ideologisk och (från till exempel den politiska mitten sett) extrem. Att man istället tycks se sig drivna av vetenskap och objektiv sanning säger en hel del om den självgodhet, den megalomani och den hybris som utmärker partiet.
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
SvD2,
SvD3,
Ex1,
Ex2,
Ex3,
Ex4,
Ab1,
Ab2,
Ab3,
Ab4,
Ab5,
Ab6,
SR1,
SR2,
SR3,
SR4,
SR5
