2015-07-07

Gästinlägg av Vladimir Oravsky: "Mellan Václavsplatsen och Syntagmatorget"

Jag satt i ett SAS-plan på väg från Aten-Elefthérios Venizélos flygplats till Københavns Lufthavn i Kastrup. Planet började rulla och jag, tillsammans med övriga passagerare kunde se flygplatsens betongstartbana rulla snabbare och snabbare under flyget på planets nerfällda monitorer.
Efter mindre än en minut lyfte planet och nu visade bildskärmarna en grekisk bebyggelse, eftersom planets kamera var riktat neråt och rakt fram.
Jag satt vid fönstret, på planets högra sida i flygruttens riktning och tittade ut. Under oss sträckte sig ett blå hav så långt som ögat kunde se.
Jag tittade tillbaka på monitorn ovanpå mig och på den fanns det inget hav över huvud taget, bara torrt land.
Vilken bild av verkligheten borde jag lita på?

Vårt trevliga hotellrum hade två balkonger. Ett mot Parthenon på Akropolis och ett mot Syntagma. Båda vyerna var fängslande oavsett om vi avnjöt det sittandes på balkongen eller liggandes på sängen.
Vid ett kort tillfälle regnade det ganska så intensivt över ”staden”, men den stadsdelen som kröntes av Parthenon, badade i en intensiv sol.
Vilken bild av verkligheten borde jag lita på?
Båda naturligtvis.

Saker och ting händer parallellt även i omedelbar närhet av våra kroppar och därför är det inte ovanligt att två personer som finns i ett och samma geografiska område, lätt kan avge ganska så olika vittnesmål om det samma.

Den 21 augusti 1968 befann jag mig i Bratislava och därifrån liftade jag genom hela det dåvarande Tjeckoslovakien till Prag och sedan tillbaka till Bratislava. Någon vecka senare luffade jag via Österrike och Västtyskland och Danmark till Sverige och ansökte om politisk asyl.
Här såg jag på svensk svart-vit tv och i svenska tidningar, reportage om den förödelse som Warszawapaktens militära väktare av den diktatoriska socialism, åstadkom i Tjeckoslovakien. Det var ingen vacker syn och inte undra på, att på den tiden fick varje ”tjeckoslovak” stanna som flykting i Sverige eller var som helst annanstans i den fria delen av världen.
Men jag har ju varit där, jag har liftat hit och dit i Tjeckoslovakien under den tiden, jag har träffat en massa långhåriga och sportiga och lönnfeta människor och druckit öl med dem och rökt cigaretter och jag har inte sett
det som svensk och annan fri tv förevisade på den tiden.         
Jag förvarar inom mig två olika bilder av Warszawapaktens ockupationshändelser 1968, som om dessa var avbildade på en 3D-film, men betraktades utan 3D glasögon. Jag skulle benämna dessa olika men ändå lika sanna verkligheter med den hemmasnickrade termen, politisk parallax.

Mitt yrke och mitt intresse men även slumpen lät mig flera gånger uppleva denna politiska parallax, som rent konkret går ut på att medier och journalister rapporterar om händelser som inte alla invånare i landet i fråga upplever med egna liv.
I april 1974 var jag i Portugal. Jag var med om den så kallade Nejlikerevolutionen, som störtade den superkonservativa, förhatliga Estado Novo-regeringen, som kväste portugisernas friheter sedan 1933.
Hur minns jag denna revolution? Som en stor fest med mycket liberal syn på sex och rök. 

År 1997 var jag i Thailand för tredje gången. Första gången besökte jag detta gästvänliga land år 1979 och några mina erfarenheter från den resan finns att läsa i Lonely Planets ”South East Asia on a Shoestring”, 1980- och 1985-års edition. År 1997 var långtifrån det bästa året för Thailand. Börsen föll mycket mer än de alltid överbetalda och inte så sällan ganska så onödiga ekonomiska analytiker gissade sig till och thailändsk Baht förlorade sitt värde med samma ostoppbara fall som Pia Sundhages damfotbollsprestationer under VM 2015.
Men det hände även mycket positivt. Politiska, ständigt babblande och kommenterande förståsigpåare förutspådde militärkuppövertagande, men den kuppen uteblev, tack och lov. Hurra för felgissande politiska analytiker.
Och dessutom, det Thailändska parlamentet började fungera på ett mera demokratiskt och mindre korrumperat vis.
Viss låter allt detta som ett puttrande svenskt långkok? Faktum är dock, att man kunde vara i Thailand och Bangkok utan att märka något av detta, förutom
att allt var så oerhört billigt om man hade en stark valuta på fickan.     

Och så skulle jag kunna fortsätta med några exempel till, men poängen är redan gjord, så jag återvänder till dagens Aten, så som jag upplevde den i slutet av juni månad 2015 och början av juli.
Atenare är underbara människor. Det var de år 1970, när jag besökte dem då, och det är de idag. Fast mycket rikare, mycket modernare, mycket mer avslappnade. Det finns flera restauranger än det finns utgrävda stenar i Aten och det betyder flera än bra många. Och dessa är fulla med folk, greker. Men även turister, men de ställen frekventerade jag inte. Och alla dessa greker konsumerade mat i alla dess färger och konsistenser och drack öl och vin och sprit och läsk och kaffe, och beställde efterrätter och rökte och umgicks med varandra, skojandes och hållandes varandras händer och betalade för sig och gick vidare till nästa ställe, ända fram till klockan fyra, fem på morgnarna.
På hotellets tv såg jag att Grekland håller på att svälta och törsta ihjäl eftersom det inte finns pengar att köpa in varor.
Var inte jag i Grekland? Såg jag inte ett överflöd i kött- och matbutiker och grönsakstorg, som jag aldrig var med om i Sverige, oavsett den för perioden rådande regeringen?
Grekerna verkar gilla mat och att vara i en lokal köttbutik och se alla dessa köttprodukter utställda i vackra och lockande arrangemang, var en större estetisk upplevelse än att vandra genom Arkeologiska museets proppfulla salar.
Apropå museum: ”Det är skrivet: ’Människan skall leva icke allenast av bröd…’”. Följaktligen skulle jag uppsöka Teatermuseet. Det ligger på Acadamias nummer 50. På Akadimias 59 finns Atens fina opera- och baletthus.
I kassan på detta flotta kulturställe, frågade jag om vägen till Teatermuseet.
Det finns inget teatermuseum i Aten blev det självsäkra svaret.
På Akademias 50, alltså utanför själva Teatermuseet, frågade jag två tjänstgörande poliser om vägen till Teatermuseet. Det finns inget Teatermuseum i Aten, svarade båda, samtidigt som de var vänliga att ge mig riktning till gastronomins museum på andra sidan stan.
Är ni helt säkra på det, undrade jag.
Absolut!, var svaret.
Varför återger jag denna bagatellartade historia?
Eftersom den avspeglar, inbillar jag mig, den absoluta säkerhet som formar varje (?) grek. En grek tvekar inte, en grek vet, och är övertygad om riktigheten av sitt ”kunnande” och därför även handlande. Det kan sitta tre, fyra, matglada greker vid ett bord och var och en ger dig hans eller hennes eget svar på ditt fråga, utan att tveka, och med hundraprocentig övertygelse om svarets absoluta riktighet. Även om dessa svar inte ens liknar varandra.
Även om dessa direkt motsäger varandra. Ingen vill nämligen bli uppfattad som ”en mes”, som inte har en hundraprocentig klar bild av världen…

Det blir dött lopp mellan ja-sägare och nej-sägare, förutspådde politiska analytiker, som återigen använde sig av fel sorts kaffesump. Den rätta kaffesumpen skulle nämligen visa att 2 av 3 greker skulle rösta på ett NEJ.
  
Om en timme skall vårt SAS-plan lyfta mot Köpenhamn, om det inte kommer leka följa John efter SJ, vilket det gjorde. Att jag inte missade det anslutande tåget mot Jönköping, kan jag tacka det pålitliga SJ för som även den här gången var försenat.
Jag klagade inte, tvärtom var jag tacksam.

Innan vi checkade in, gick vi genom en strikt säkerhetsritual. Alla var tvungna att underordna sig den, oavsett religion och sexuell läggning.
Framför mig stod ett äldre svenskt par. Deras väskor innehöll en bautastor schampoflaska och en någon mindre flaska med eau-de-toilette. Båda ungefär till hälften tomma. Det vet jag, eftersom en tjänstgörande tulltjänstekvinna upptäckte dessa och hon sade, på bra engelska, att dessa två flaskor blir tvungna att stanna på Greklands territoriala mark.
Men pensionärsparet slog till med ett återvinningsbart motargument och pekade på ett anslag som avbildade ungefär tio sorters flaskor som man inte kunde ta med sig till planet, och de menade att deras flaskor inte fanns med på bilderna. Dessutom, hävdade de, deras buteljer innehöll varken tandkräm eller någon vätska, utan schampo och väldoft.
Tulltjänstekvinnan vände sig till en tulltjänstekvinnokollega för att rådgöra med henne. Resultatet blev att paret fick ta med sig sina till hälften fyllda vätskebehållare.
Resten av resan behövde jag inte använda mig av Loperamid Mylan, så tight blev jag mellan skinkorna.
Jag tänkte nämligen på unga tjejer, jag tänkte på gravida kvinnor, jag tänkte på burkaklädda individer som alla dessa, gång på gång lyckades att lura säkerhetsvakter och ta med sig sprängämnen till kyrkor och torg och restauranger och bussar och tågstationer och sjukhus och utlösa dem där för att förgöra, förstöra, skrämma och mörda barn och kvinnor, systrar och döttrar, bröder och grannar och män och sig själva.
Men det var jag, det. En annan hade säkerligen sin egen tolkning av
händelsen: vad skönt att förnuftet vann över reglerna, och att det äldre paret fick ta med sig sitt schampo och sitt billiga stinkvatten till hemlandet Sverige.
Och det är de andra som hade rätt. Den här gången.

PS
Innan jag reste till Grekland läste jag Publilius Syrus, som var produktiv mellan åren 46 – 29 före Kristus. Läser man honom, märker man, att på sätt och viss tiden står stilla även om Publilius Syrus knappast använde sig av samma superdyra ThinkPad som jag. Här kommer några av hans tankar i min översättning.
”Varor och tjänster har det pris, som köparna är villiga att betala.”
”Den fattige saknar mycket, den snåle har ont om allt.”
”Vänskap som tar slut, har aldrig börjat.”
”Påföljder har ofta långa väntetider, men drabbar obarmhärtigt.”

© vladimir oravsky 


Atenare läser nyheter (© Vladimir Oravsky)

En av tennisklubbarna i centrala Aten (© Vladimir Oravsky)

Evzoner vaktar de viktigaste platserna (© Vladimir Oravsky)

Gatubild från dagens Aten (© Vladimir Oravsky)

Journalister på ständigt jakt efter viktigaste nyhetet (© Vladimir Oravsky)

Journalisterna på jakt (© Vladimir Oravsky)

Morgondagens historiska freskmålning (© Vladimir Oravsky)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Kommentarsfältet modereras med varierande regelbundenhet och ett stort mått av godtycklighet. Kommentarer löper stor risk att hamna i papperskorgen om de är sossiga, hätska, foliehattiga, besserwissriga, vilseledande, överdrivet långa, trollande eller faktamässigt tveksamma.

Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.