Sammanbrottsregeringens jämställdhetsminister Åsa Regnér lät idag meddela att regeringens hot tvångskönskvotering av börsbolagens styrelser kvarstår. Om inte andelen kvinnor i styrelserna senast vid årsskiftet uppgår till 40 procent, kommer regeringen stifta en ny lag som framtvingar en sådan könsfördelning.
Utspelet är obehagligt av åtskilliga skäl. Det bottnar i en syn på kvinnan som oförmögen att forma sitt eget öde. Det vittnar om en närmast religiös tro på att skillnaden mellan mäns och kvinnors intressen och karriärval endast beror på strukturer™.
Därtill kommer att utspelets målgrupp utgörs av runt 200 redan väldigt välbeställda karriärkvinnor. Det framförs dock samtidigt som staten i det närmaste har kapitulerat inför de krafter som terroriserar kvinnor på såväl badhus som städernas gator. Prioriteringen blir därför inte bara ytterst märklig, den vittnar dessutom om feghet, handlingsförlamning och ren inkompetens.
Det centrala i sammanhanget är emellertid någonting helt annat, nämligen äganderätten. Börsbolagen är inte statens egendom, varför regeringen inte heller har någonting att göra med vilka personer ägarna utser att styra dem. Det är ägarna, inga andra, som har i uppgift att utse sina företags styrelser.
Detta grundläggande faktum är emellertid någonting de bägge socialistiska regeringspartiernas anhängare inte är kapabla att ta till sig. För en socialist är frukterna av människors slit och strävan en möjlighet att påtvinga andra sin egen vilja. För en socialist är de som mest 50 procent av löntagarnas inkomster som inte beskattas, närmast att betrakta som en villkorad gåva från staten. För en socialist är privat egendom ett verktyg bland andra i politikernas verktygslåda. För en socialist utgör börsbolagens existens utökade möjligheter att forma världen i sin egen avbild.
Vad som mer är något annat utmärker socialismen är dess totala oförmåga att förstå skillnaden mellan ditt och mitt. För en socialist är skattefinansierade bidrag inte bara någonting önskvärt. För en socialist är "rätten" till frukterna av andras arbete någonting självklart.
Socialdemokrater skiljer sig i detta avseende inte från renodlade marxister. Till skillnad från marxister accepterar förvisso socialdemokrater såväl kapitalismen som äganderätten i urvattnad form. Anledningen till detta är dock inte principiell. Anledningen är att man insett att man på detta sätt kan stjäla betydligt mer.
SvD1
