2016-03-11

There ain't no such thing as a frihetligt folkhem

I slutet av förra året upphörde dagdrömmeriet att vara inofficiell statsideologi i Sverige. Elefanten i rummet uppnådde kritisk massa och plötsligt började man inom det svenska etablissemanget vända sina kappor efter vinden i en aldrig tidigare skådad omfattning. Detta innebär inte att problemen är lösta. Tvärtom, problemen lär växa sig bra mycket större innan vi kan hoppas på en vändning.

För min egen del innebär dock utvecklingen att jag inte längre upplever det som ett moraliskt imperativ att på denna blogg dag efter dag påpeka vidden av kejsarens nakenhet. Storstädningen efter de senaste årens godhetsbackanal har inletts, men jag har inga större planer på att hjälpa till. Min insats kommer främst bestå i att med ett hånflin på läpparna sitta och titta på när de politiker och opinionsbildare som tog oss hit kokar i sin egen soppa.

Vad utvecklingen de senaste åren med all önskvärd tydlighet visat är att svenskarna behöver växa upp. Kombinationen av statsindividualism och konsensuskultur har gjort svenskarna till osjälvständiga barnrumpor. De senaste årens utveckling hade varit omöjlig i ett land av rakryggade och självständiga individer med självrespekt.

I stället visade sig svenskarna vara ett folk av förvuxna dagisbarn. Svenskarna har börjat springa gråtande till fröken för behandling medelst plåster för det ena ytliga såret efter det andra. Svenskarnas toalettbesök har alltmer kommit att avslutas med självförnedrande rop på fröken för hjälp med torkning. Därtill har svenskarna, till detta betingade likt Pavlovs hundar, allt oftare kommit att grötmyndigt upprepa just de banala floskler de vet kommer resultera i ännu en guldstjärna från konsensuskulturens överstepräster.

Det är upp till alla som vantrivs med detta att ta sig i kragen, att växa med uppgiften och visa att de är större människor än så. De senaste årens politiska oförmåga att hantera komplexa och obehagliga realiteter är ingenting att ta efter. Tvärtom visar detta på varför behovet av vara en självständig individ som tar ansvar för sitt eget liv är större än någonsin.

Tiden då man kunde ropa på fröken efter plåster går mot sitt slut, alldeles oavsett vilka partier vi framöver röstar fram till makten. Det kommer framöver i betydligt högre omfattning än idag vara upp till individen att själv se om sitt hus, och överlag är är detta någonting väldigt bra.

Svensken kommer att behöva lära sig ta ansvar för sina egna handlingar, sin position på arbetsmarknaden, sin egen plånbok och sin egen fritid. Svensken kommer också att behöva lära sig att information praktiskt taget alltid speglar en agenda som inte är hans eller hennes egen. Kort sagt, svensken kommer att behöva lära sig axla det ansvar det åligger varje självständig individ med självrespekten i behåll att axla.

I ett samhälle präglat av decennier av kollektivism och förmynderi kommer emellertid fantomsmärtorna vara stora. Många politiska partier kommer lova att återställa vad som en gång var, och många väljare kommer dessvärre att lyssna på deras sirensång. Dessa partier kommer emellertid inte att lyckas stoppa den utveckling som successivt tvingar svensken att alltmer bli sin egen lyckas smed. Vad de däremot har alla möjligheter att lyckas med är att genom skatter och frihetsinskränkningar bakbinda alla som faktiskt försöker.

Många läsare kommer här att nicka instämmande, och känna sig stärkta i sin slutsats att Sverigedemokraterna är svaret. Det är förståeligt, givet hur övriga partier under förra mandatperioden och en bra bit in på denna gjorde allt för att på en och samma gång både ge Sverigedemokraterna rätt och framställa sig själva som infantila. Sverigedemokraterna vill dock inte avveckla den skattefinansierade statsindividualismen. Tvärtom utgör ambitionen att bevara den på många sätt partiets själva raison d'être.

There ain't no such thing as a frihetligt folkhem.
DN1, DN2, DN3, DN4, SvD1, SvD2, Exp1, GP1, Ab1, Me1

10 kommentarer:

  1. Alliansen har mycket kvar att bevisa innan jag någonsin kan tänka mig att rösta på något av dem igen. Reinfeldts vettlöshet, Ullenhags oblyga ljug och Batras gratulationer till (o)rättviseförmedligen sitter som tagg i mitt medvetande och påminner mig om deras principlösa opålitlighet. Så trots att SD egentligen är för sossiga för min smak, så lär jag rösta på dem även i nästa val. Detta om inte det nya partiet Borgerlig Framtid visar sig vara ett realistiskt alternativ.

    SvaraRadera
  2. Amen. Det har jag sagt i trettio år.

    SvaraRadera
  3. Ja, det är väl detta som får ses som en klen tröst i sammanhanget. Svenskarna är som kollektiv skyldiga till haveriet och vi sår helt enkelt vad vi skördat. Även jag själv får se min egen skuld i detta när jag t.ex. inte alltid orkade säga emot när mina goda och fina kollegor från innerstaden spydde ur sig den ena floskeln efter den andra vid fikabordet.

    Dock känner jag mig sorgsen å våra barns vägnar. De är helt oskyldiga till detta. Vad är det för land vi lämnar efter oss? Speciellt vi som har döttrar har all anledning att känna oss oroliga och bekymrade över deras framtid.

    SvaraRadera
  4. Växa upp låter bra men jag gissar att du inte har en dement förälder, handikappat barn eller släkting med en kronisk svår sjukdom.
    Som jag förstår det måste man i ditt frihetliga samhälle teckna försäkringar mot allt detta och vid behov ta fighten om det finstilta själv mot ett stort försäkringsbolag.

    Så min dröm är snarare ett samhälle där man betalar en relativt hög skatt och det sitter kompetenta och rättvisa människor och gör de svåra men nödvändiga prioriteringarna för att ge resurser till de som behöver.

    Kanske är det två sidor av samma mynt men än hoppas jag på min version.

    SvaraRadera
  5. Hear, hear!

    Sverige av idag har ett samhällssystem som grovt beskrivit närmar sig en kapitalistisk statsfeodal hybrid.

    Stort inslag av centralism och nepotism inom; det svenska privata näringslivet, fackföreningsrörelsen, den politiska makten (oavsett färg), utbildningsväsendet, Svenska Kyrkan och media för att nämna några. Den samlade kraften har sakta men säkert fört Sverige mot ett system där folket i utbyte mot statliga allmosor lydigt lämnat över en allt större del av sin disponibla inkomst till staten. Ett fogligt folk som värdesätter trygghet och nöjer sig med det som serveras passar både stat och kapital.

    All opposition som på allvar motsatt sig detta samhällssystem har över tid effektivt marginaliserats, förlöjligats eller köps över till den rätta läran – oavsett om det var i den lokala fackklubben i Sveg, Uppsala Universitet eller på Blaiseholmen.

    Med hjälp av medieoligopolet kunde myten om att Sverige var ”bäst” i världen upprätthållas långt efter faktiskt utgångsdatum. Av förklarliga skäl ville stora delar av arbetarrörelsen under 1980 talet ha ett förbud mot utländska TV kanaler via parabolantenner.

    Trots att svenskarna sedan dess har haft tillgång till utländska alternativ via både satellit/kabel och, något senare, internet har folket i stort röstat på samma kapitalistiska statsfeodala hybrid modell. T.o.m. de mest inbitna moderater försvarar RUT och ROT avdrag utan att se den ideologiska konflikten.

    Nu sitter Sverige med ett elektorat som är bidragsdopat till både kropp och intellekt. Den del som tyr sig till SD’s ideologi är i mångt och mycket idémässigt lika en typisk socialdemokrat anno 1950/60. Man gillar folkhemstanken men glömmer att den lyckan gick i kras långt innan invandringsfrågan drev upp partiets opinionssiffror.

    Att vända skutan Sverige idag med dess barlast av centralism/nepotism, överdimensionerad offentlig finansierad ekonomi och ett utanförskap av i modern tid ej tidigare skådad magnitud kräver en annan ideologi än vad som gick an 1950/60.

    SvaraRadera
  6. Ska man se det positiva i eländet så får vi aldrig tillbaka den självgoda och uppblåsta socialdemokrati vi hade på 70-talet. Den som såg sig som alla goda gåvors givare (tills andras pengar tog slut) och ansåg sig vara det enda regeringsdugliga partiet. Nuvarande regering har överträffat mina vildaste mardrömmar vad oduglighet beträffar. S kommer troligare att hamna på 15 än 30% fortsättningsvis.

    Det kommer att gnissla av kognitiv dissonans från det Batikindustriella Komplexet under kommande år, men narrativet kommer ändå att vara att allt är bra, tills räntorna rusar vill säga. Det finns ingen anledning att ett vanskött land som Sverige i längden ska ha nollränta när andra vanskötta länder ligger på 10% eller mer.

    För egen del kan man bara dra sig undan, göda utsugarna så lite det går och vårda sitt nätverk (samt glömma allt vad pension heter).

    SvaraRadera
  7. S regerar nu sig sönder och samman och mycket tyder på att Alliansen bildar en svag minoritetsregering 2018.

    Detta råkar sammanfalla med när 250 000 migranter + lika många anhöriga ska slussas ut i ett samhälle som inte är förberett. Det är lätt att inse att nedskärningarna i folkhemmet blir dramatiska.

    Det är också ödets ironi att det är Alliansen som kommer att sköta nedmonteringen som till stor del orsakas av de politiska och utopiska beslut som Alliansen fattade 2010-2014.

    Hur mycket återstår av Alliansen 2022 efter nedskärningar i barnbidrag, föräldraförsäkring, ränteavdrag osv? Åtgärder som kommer att slå hårt mot kärnväljarna i medelklassen. Det kommer inte att räcka att sparka på de "lata och sinnessvaga" som nyttjar a-kassa och sjukförsäkring.

    SvaraRadera
  8. För egen de lkan man bara dra sig undan, göda utsugarna så lite det går och vårda sitt nätverk.
    Anonym klädde mina känslor i ord.
    Tilläggas kan att föraktet för Maktetablissemanget är avgrundsdjupt.

    SvaraRadera
  9. "Ska man se det positiva i eländet så får vi aldrig tillbaka den självgoda och uppblåsta socialdemokrati vi hade på 70-talet."

    Man ska aldrig säga aldrig. Socialismen har en otäck förmåga att växa och frodas i samhällen som går bra, så om vi nu ponerar att staten skulle tvingas släppa sitt strypgrepp på samhället i ett par decennier framöver, skulle den säkert växa sig stark igen så snart samhället hamnat på fötter.

    SvaraRadera
  10. "Alliansen har mycket kvar att bevisa innan jag någonsin kan tänka mig att rösta på något av dem igen."

    Problemet är ju att det inte finns några partier i Sverige som är för decentralisering och minskad stadsapparat i någon meningsfull utsträckning. Återstår att rösta blankt eller att hålla för näsan och rösta på det minst dåliga (vad det nu skulle vara).

    SvaraRadera

Kommentarsfältet modereras med varierande regelbundenhet och ett stort mått av godtycklighet. Kommentarer löper stor risk att hamna i papperskorgen om de är sossiga, hätska, foliehattiga, besserwissriga, vilseledande, överdrivet långa, trollande eller faktamässigt tveksamma.

Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.