I slutet av förra året upphörde dagdrömmeriet att vara inofficiell statsideologi i Sverige. Elefanten i rummet uppnådde kritisk massa och plötsligt började man inom det svenska etablissemanget vända sina kappor efter vinden i en aldrig tidigare skådad omfattning. Detta innebär inte att problemen är lösta. Tvärtom, problemen lär växa sig bra mycket större innan vi kan hoppas på en vändning.
För min egen del innebär dock utvecklingen att jag inte längre upplever det som ett moraliskt imperativ att på denna blogg dag efter dag påpeka vidden av kejsarens nakenhet. Storstädningen efter de senaste årens godhetsbackanal har inletts, men jag har inga större planer på att hjälpa till. Min insats kommer främst bestå i att med ett hånflin på läpparna sitta och titta på när de politiker och opinionsbildare som tog oss hit kokar i sin egen soppa.
Vad utvecklingen de senaste åren med all önskvärd tydlighet visat är att svenskarna behöver växa upp. Kombinationen av statsindividualism och konsensuskultur har gjort svenskarna till osjälvständiga barnrumpor. De senaste årens utveckling hade varit omöjlig i ett land av rakryggade och självständiga individer med självrespekt.
I stället visade sig svenskarna vara ett folk av förvuxna dagisbarn. Svenskarna har börjat springa gråtande till fröken för behandling medelst plåster för det ena ytliga såret efter det andra. Svenskarnas toalettbesök har alltmer kommit att avslutas med självförnedrande rop på fröken för hjälp med torkning. Därtill har svenskarna, till detta betingade likt Pavlovs hundar, allt oftare kommit att grötmyndigt upprepa just de banala floskler de vet kommer resultera i ännu en guldstjärna från konsensuskulturens överstepräster.
Det är upp till alla som vantrivs med detta att ta sig i kragen, att växa med uppgiften och visa att de är större människor än så. De senaste årens politiska oförmåga att hantera komplexa och obehagliga realiteter är ingenting att ta efter. Tvärtom visar detta på varför behovet av vara en självständig individ som tar ansvar för sitt eget liv är större än någonsin.
Tiden då man kunde ropa på fröken efter plåster går mot sitt slut, alldeles oavsett vilka partier vi framöver röstar fram till makten. Det kommer framöver i betydligt högre omfattning än idag vara upp till individen att själv se om sitt hus, och överlag är är detta någonting väldigt bra.
Svensken kommer att behöva lära sig ta ansvar för sina egna handlingar, sin position på arbetsmarknaden, sin egen plånbok och sin egen fritid. Svensken kommer också att behöva lära sig att information praktiskt taget alltid speglar en agenda som inte är hans eller hennes egen. Kort sagt, svensken kommer att behöva lära sig axla det ansvar det åligger varje självständig individ med självrespekten i behåll att axla.
I ett samhälle präglat av decennier av kollektivism och förmynderi kommer emellertid fantomsmärtorna vara stora. Många politiska partier kommer lova att återställa vad som en gång var, och många väljare kommer dessvärre att lyssna på deras sirensång. Dessa partier kommer emellertid inte att lyckas stoppa den utveckling som successivt tvingar svensken att alltmer bli sin egen lyckas smed. Vad de däremot har alla möjligheter att lyckas med är att genom skatter och frihetsinskränkningar bakbinda alla som faktiskt försöker.
Många läsare kommer här att nicka instämmande, och känna sig stärkta i sin slutsats att Sverigedemokraterna är svaret. Det är förståeligt, givet hur övriga partier under förra mandatperioden och en bra bit in på denna gjorde allt för att på en och samma gång både ge Sverigedemokraterna rätt och framställa sig själva som infantila. Sverigedemokraterna vill dock inte avveckla den skattefinansierade statsindividualismen. Tvärtom utgör ambitionen att bevara den på många sätt partiets själva raison d'être.
There ain't no such thing as a frihetligt folkhem.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
SvD1,
SvD2,
Exp1,
GP1,
Ab1,
Me1
