Timbro släppte idag en rapport i vilken Svenska kyrkans vänstervridning granskas. Den utgör bitvis väldigt intressant läsning, i synnerhet i de delar som redogör för hur aktivister med sin bakgrund i Kristna studentrörelsen i Sverige (en organisation med det uttalade syfte att förena politik och kristendom) har fått en dominerande ställning i Svenska kyrkans ledning.
Att Svenska kyrkan står långt till vänster är dock ingen nyhet. Som statskyrka kom Svenska kyrkan med tiden alltmer att ställas i det socialdemokratiska partiets tjänst, och sedan skilsmässan från staten har organisationen varit föremål för såväl ohämmad som ogenerad socialistisk entrism. Idag får man inte sällan intrycket av att Svenska kyrkan i första hand är en politisk organisation på vänsterkanten, och först i andra hand en religiös sådan.
Det finns en utbredd uppfattning att detta bottnar i att de vänsterkrafter som ligger bakom Svenska kyrkans metamorfos har omtolkat nya testamentets kärleksbudskap som en vänsterpolitisk ideologi med andliga övertoner. Skrapar man lite på ytan visar sig sanningen dock vara betydligt mer komplicerad än så.
Av en intervju med Antje Jackelén från tiden före hon blev ärkebiskop framgår väldigt tydligt att hon faktiskt är religiös. För henne är religionen inte en ideologi eller livsfilosofi. Tvärtom, hon tror på de övernaturliga aspekterna, hon provoceras av de ateister som avfärdar religionen som vidskepelse och hon anklagar till och med dessa för att vara fundamentalister. Enligt henne är den som förnekar Guds existens utan att ha fördjupat sig i teologisk forskning en charlatan. Hon går till och med så långt som att antyda att det är svårt att kombinera ateism med en god moral.
Det finns med andra ord ingen anledning att tvivla på Jackeléns religiösa övertygelse är äkta. Hon tycks inte ha några som helst problem att acceptera religionens övernaturliga inslag, och hon drar sig inte för att använda överord mot den som kategoriskt avfärdar dessa. Vad Jackelén däremot inte ställer sig bakom är det nya testamentet, det vill säga just det som gör kristendomen till kristendomen.
När Jackelén strax före hon utsågs till ärkebiskop fick frågan om Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed vägrade hon svara på frågan. Detta var inte något som togs ur sitt sammanhang. När hon ett halvår senare uttalade sig om den debatt som följde på hennes uttalande, avfärdade Svenska kyrkans högsta ledare diskussionen som "konstig" och frågan som "märklig".
För Antje Jackelén och de krafter som stödjer henne är kristendomen inte ett mål, den är ett praktiskt verktyg för att få genomslag för en socialistisk, värderelativistisk, Israelfientlig och ekumenisk agenda. Det står dem fritt att kampanja för allt detta, men att de gör det i kristendomens namn och med Svenska kyrkans som plattform är ett hån mot alla kristna.
DN1
