Det finns en hel del att säga om fenomenet Donald Trump. Å ena sidan är de dystra profetiorna om vad som skulle ske med The Donald i Vita huset med allra största sannolikhet extremt överdrivna. Troligtvis skulle det mesta fortsätta ungefär som vanligt, och det är högst tveksamt om han skulle ställa till med lika stor skada som till exempel Johnson, Nixon eller Bush den yngre.
Å andra sidan är Trump onekligen ytterst olämplig för jobbet som västvärldens ledare. Han är en översittare, hycklare och populist. Hans "förslag" på hur angelägna samhällsproblem skall lösas består till 100 procent av varmluft. Hans syn på frihandel vittnar om en total brist på förståelse på de marknadskrafter han säger sig vara expert på och hans positiva uttalanden om Vladimir Putins ryska fascistregim förskräcker.
Detta väl sagt är det svårt att inte någonstans känna viss sympati för fenomenet Trump. Många politiska bedömare försöker förklara hans framgångar med globaliseringen, USA:s avindustrialisering och regelrätt rasism. Allt detta bidrar, men jag är personligen övertygad om orsakerna går betydligt djupare än så.
Donald Trump är det pris det amerikanska etablissemanget nu får betala för åratal av korporativism, svängdörrspolitik och så kallade kvantitativa lättnader. Donald Trump är det pris det amerikanska etablissemanget nu får betala för att man, förvissade om att folket inte hagt något att sätta emot, låtit åsiktsklyftan mellan allmänhet och politiker växa sig bråddjup.
Donald Trump är det pris det amerikanska etablissemanget nu får betala för att man inte tagit strid mot den aggressiva identitetspolitiska sjuka som, precis som här, alltmer kommit att förpesta samhällsklimatet. Donald Trump är det pris det amerikanska etablissemanget nu får betala för sitt ogenerade folkförakt.
Donald Trump är det pris det amerikanska etablissemanget nu får betala för framväxten av en särskild politisk kast, komplett med politiska familjedynastier. Donald Trump är det pris det amerikanska etablissemanget nu får betala för den arrogans med vilken man från exklusiva adresser avfärdat den genomsnittlige väljarens oro inför samhällsutvecklingen.
Donald Trump är inte lösningen på något av dessa problem. Den ilska som bär fram honom är dock befogad, och det är på många sätt befriande att se hur denna ilska – till det politiska etablissemangets förfäran – kunnat omsättas i en kraftfull politisk rörelse.
Det tragiska i sammanhanget är inte ilskan. Det tragiska i sammanhanget är att det var Trump, i stället för någon av alla stora amerikanska tänkare med ett genuint patos och en seriös reformagenda, som i detta läge steg fram och kanaliserade denna ilska.
Lästips:
Tim Nichols,
Lars Anders Johansson
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
DN5,
SvD1
