Bland alla motsägelser, icke-svar och approprierade sverigedemokratiska utläggningar om vikten av "se till att Sverige finns kvar" som Carin Jämtin levererade då hon igår medverkade i Ekots lördagsintervju, hann hon även med att upprepa ett socialdemokratiskt mantra.
Låglönejobb är varken svaret på den skyhöga arbetslösheten bland lågutbildade eller Sveriges eviga oförmåga att integrera utomeuropeiska invandrare, förklarade Jämtin. I stället behövs, förklarade hon, fler jobb med en "en lön man kan leva på". Som för att understryka detta lite extra påpekade Jämtin högtidligt att "våran fiende är ojämlikheten i Sverige".
Detta är ett fullständigt befängt påstående, även om man delar den socialistiska uppfattningen att utbildning, flit och övertid inte bör löna sig. Alternativet till ett låglönejobb är nämligen inte ett jobb med vad socialdemokraterna kallar för "avtalsenlig lön". Alternativet till låglönejobb är bidragsberoende, det vill säga ännu mindre pengar att röra sig med.
Även om man bortser från de passiviserande, förnedrande och destruktiva konsekvenserna av detta, och även om man bortser från de skyhöga kostnaderna för skattebetalarna, leder således den socialdemokratiska linjen inte till minskade klyftor i samhället. Den socialdemokratiska linjen leder förvisso till att klyftorna bland förvärvsarbetande blir mindre, men detta endast för att stora grupper utestängs från arbetsmarknaden.
Vad som därtill gör talet om "en lön man kan leva på" meningslöst är att de lönenivåer som avses vida överstiger kostnaden för livets nödtorft. På de flesta platser i Sverige räcker 10 000 kr/månad (vilket motsvarar en bruttolön på ungefär 12 000 kr/månad) till att täcka en ensamståendes utgifter för hyra, livsmedel, Internetabonnemang och telefon samt en viss konsumtion utöver detta. För sambor sjunker dessutom i praktiken boendekostnaden per person och vid tillökning tillkommer barnbidrag.
De lägstalöner på omkring 15 000 kr (cirka 12 000 kr efter skatt) i månaden som diskuterats är med andra ord med god marginal löner "man kan leva på". En sådan lön skulle förvisso innebära en lägre materiell standard än vad många av oss är vana vid, men den vore ett lyft för alla som idag är hänvisade till socialbidrag. Vad mer är, för den som väl etablerat sig på arbetsmarknaden finns goda möjligheter att höja sin lön med tiden.
Därmed faller också Socialdemokraternas alla högtidliga ord om solidaritet och jämlikhet platt till marken. De är inte intresserade av att värna de minst bemedlade i samhället, de är intresserade av att vinna LO-medlemmarnas röster. Dessvärre för Socialdemokraterna har många LO-medlemmar idag insett att de tillhör bidragspolitikens förlorare, varför Socialdemokraternas status som största parti i gruppen idag är allt annat än given.
Den så kallade svenska (det vill säga socialdemokratiska) modell som ett desperat socialdemokratiskt nu går all in för att försvara är dödsdömd. Den är en dinosaurie från det förflutna, oförmögen att erbjuda fungerande lösningar i en globaliserad värld. Den skapar inte bara såväl utanförskap som segregation, dess löften om bidrag utan motprestation är dessutom anledningen till att så oproportionerligt många människor över huvud taget reser genom hela Europa för att söka asyl just i Sverige.
Den så kallade svenska modellens stora förlorare är förvärvsarbetande svenskar från medel- och arbetarklassen. Att så många svenskar ur medel- och arbetarklassen ändå håller fast vid den visar bara hur effektiv Socialdemokraternas vilseledande marknadsföring har varit. Det är hög tid att släppa greppet.
Ab1
