1992 rådde svår ekonomisk kris i Sverige. Krisen förvärrades av att den fasta växelkurs som då rådde i kombination med hög inflation hade gjort kronan övervärderad. Det enda rimliga i detta läger var att låta marknaden bestämma kronans värde jämfört med andra valutor, det vill säga att överge den fasta växlingskursen. Detta var emellertid Riksbanken fast besluten att till varje pris undvika.
För att minska trycket på kronan höjde man i stället steg för steg den så kallade marginalräntan (förenklat uttryckt dåtidens reporänta). Först till 16, därefter till 24 och sedan till osannolika 75 procent. När inte heller detta hjälpte tappade man fullständigt markkontakten.
Marginalräntan höjdes till 500 procent, och flera år senare avslöjade dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis att man var beredda att fortsätta ända upp till astronomiska 4 000 procent. Dessbättre nyktrade riksbanksledningen i stället till innan det gick så långt.
Vad som hade hänt var att den fasta kronkursen hade blivit ett självändamål, överordnat allting annat. Kronan skulle försvaras till varje pris, den djupa ekonomiska krisen och de förödande effekterna av den höga räntan till trots. Man förlorade sinnet för proportioner, man drabbades av tunnelseende och man började agera fullständigt absurt.
Om att kronförsvaret var vansinnigt råder idag bred enighet. Man skulle därför kunna tro att vi faktiskt också har lärt oss någonting av vad som hände då, men en snabb titt på Riksbankens nuvarande agerande visar att så ej är fallet. När nästan ett kvartssekel har gått sedan kronförsvaret visar Riksbankens direktion ännu en gång alla tecken på att ha helt ha tappat sitt sinne för proportioner.
Idag yttrar sig detta inte genom att reporäntan är astronomiskt hög. Den här gången är i stället räntan surrealistisk låg, närmare bestämt minus 0,5 procent. Nu som då beror detta på att man låtit ett såväl enskilt som ytterst underligt ekonomiskt mål överskugga allt annat. 1992 var detta mål att kronan skulle förbli övervärderad, 2016 är detta mål att kronan till varje pris årligen skall förlora två procent av sitt värde.
1992 ledde detta till att den värsta ekonomiska krisen i mannaminne förvärrades ytterligare. Den här gången har agerandet såväl lett till att bostadspriserna skenat ännu värre än vad som annars vore fallet som ekonomisk överhettning i ett läge då ekonomin är påtagligt instabil.
Gapet mellan -0,5 och 500 procent är gigantiskt i räntesammanhang. De bakomliggande orsakerna till att Riksbanken landat i först den ena och sedan den andra av dessa bägge extremer är dock kusligt likartade.
DN1
