2016-03-20

Om begreppet "liberal demokrati"

En googling på sökorden "liberal demokrati" eller "den liberala demokratin" resulterar i ett stort antal träffar bland artiklar från Dagens Nyheter, varav påfallande många handlar om Ungern och Polen. Anledningen till att just texter om dessa länder är kraftigt överrepresenterade är att den liberala demokratin i dessa länder ofta påstås vara hotad.

Om att både Ungern och Polen under sina respektive sittande regeringar har slagit in på en mindre liberal och mer auktoritär väg än tidigare råder det inga tvivel. Många (däribland jag själv) tycker dessutom dessa regeringar står för en ganska olustig linje. Det finns flera likheter mellan utvecklingen i dessa länder, men också flera olikheter.

Mot den sittande konservativa regeringen i Polen står en liberal opposition, varför det knappast kan ifrågasättas att utvecklingen där har gått i icke-liberal riktning. Mot den sittande konservativa regeringen i Ungern står däremot ett socialdemokratiskt parti, därtill ett sådant som å det grövsta missbrukade väljarnas förtroende senast det innehade regeringsmakten.

Där polackerna uttryckligen valde bort ett liberalt alternativ kan med andra ord inte detsamma sägas om Ungern. Liberala ungrare har i praktiken att välja mellan konservatism och socialism. Detta har inneburit att många liberaler varit med om att rösta fram landets nuvarande regering.

Mot att den liberala demokratin skulle vara hotad står det faktum att båda dessa regeringar under övertygande former har vunnit demokratiska val (i fallet Ungern dessutom två gånger i rad). När det kommer till huruvida den liberala demokratin skulle vara hotad kan man i det polska fallet peka på att en liberal regering förlorade regeringsmakten i slutet av förra året.

Detsamma kan emellertid inte sägas ha hänt i Ungern då regeringspartiet Fidesz tog över makten 2010. Därtill är det värt att notera att en regering bestående av partier som själva kallar sig för liberala förlorade makten i Sverige 2014. Att "den liberala demokratin" i Ungern och Polen skulle vara hotad visar sig därmed vara ett väldigt luddigt påstående.

Att det förhåller sig på det sättet beror på att man med "liberal demokrati" varken syftar på att liberala partier styr eller att politiken speglar folkviljan. Vad som avses är ett vagt definierat tillstånd där allmänna val hålls och där formerna för till exempel rättsväsendet och yttrandefriheten vilar på liberala principer.

Detta kan verka okomplicerat, men när man börjar skrapar på ytan finner man att så ej är fallet. I den mån de ungerska och polska regeringarna faktiskt hotar de liberala institutionerna är detta nämligen ett utslag av vad folket i god demokratisk ordning har tagit ställning för. Om liberalismen skall räddas måste i så fall demokratin sättas ur spel, och vice versa.

De liberala principerna har i så fall med andra ord krockat med de demokratiska, vilket gör begreppet "liberal demokrati" minst sagt motsägelsefullt. Om begreppen inte längre kan kombineras är det upp till kritikerna att bestämma sig för om det är de liberala eller de demokratiska institutionerna som är viktigast. Det är här den svenska kritiken av Ungern och Polen blir intressant på riktigt. Varken de liberala eller de demokratiska institutionerna är nämligen heliga på hemmaplan.

De svenska demokratiska institutionerna ser det långtifrån alltid som sitt uppdrag att representera folkviljan. Ett belysande exempel på detta är att riksdagen nyligen röstade igenom utökad tvångskvotering av föräldraledigheten, trots att en en förkrossande majoritet av svenskarna var motståndare till detta. Politikernas agerande i denna och många andra frågor visar att de demokratiska institutionerna ofta ser det som sitt uppdrag att utgöra en buffertzon mellan makten och folkviljan, snarare än att representera samma folkvilja.

Vad de liberala institutionerna i Sverige beträffar är dessa också kraftigt naggade i kanten. Den viktiga liberala principen om likhet inför lagen sätts i praktiken gånggång på undantag eftersom andra mål anses överordnade. En annan central liberal princip, nämligen yttrandefriheten, är heller inte längre självklar. Detta har bland annat resulterat i en kontroversiell konstnär dömts till fängelsestraff och att en serieentusiast endast med en hårsmån undgick att gå samma öde till mötes.

Att skriva en text till den liberala demokratins försvar är lätt, att helhjärtat ställa sig bakom den bevisligen betydligt svårare. Det vore därför snyggt om fördömandena av hoten mot "den liberala demokratin" framöver dels följdes av en förklaring vad artikelförfattaren faktiskt menar med begreppet, dels av en redogörelse för vilka avsteg från dess principer artikelförfattaren anser vara acceptabla eller rentav önskvärda.

Läs även:
George Friedman
Exp1, GP1

3 kommentarer:

  1. Hej.

    En användbar analysmodell är att tänka sig det hela som en variant på en behovstrappa. Ett land med fredliga grannar, etniskt homogent och med delat kulturhistoriskt arv med grannstaterna samt med låg grad av absolut fattigdom kan ha exceptionellt egoistiska, egocentriska och liberala värderingar, eller för all del altruistiska liberala dito. Detta är dock att jämföra med ett växthus; utan den artificiellt avgränsade miljön med begränsad tillgång klarar sig inte idealen om frihet, kamratskap och jämlikhet.

    Ju längre ner för behovstrappan vi går desto mer despotisk och auktoritär, samt våldsam, måste en stat bli för att fortsätta existera. Ponera att ett femtiotal bostadsområden i Sverige förklarar sig lyda under alternativ lagstiftning och främmande makt: hur skall detta återställas utan att dansa jenka på liberala demokratiska principer?

    Folk som ungrare och polacker vilka i generationer upplevt allehanda former av totalitärt styre, ockupationer och invasioner, har använt folkgemenskapen som sammanhållande faktor och som en sorts omstart; oavsett hu förbistrat och förbittrat läget har blivit har man enats kring sin nationalitet och patriotism. Detta går igen i de senaste valen - där det för oss kan se ut som om olika ideologier står mot varandra är det i Ungern och Polen medborgare som avgjort vilken ideologi (manifesterad via partier) som är bäst för landet och folket. I Sverige har det inte handlat om vad som är bra för Sverige och svenskarna de senaste tre valen åtminstone, utan om en tävlan att vara allt mer ideologiskt renlärig (trots frånvaron av genomtänkt ideologi; endast slagord och plakatpolitik har funnits) och bokstavstrogen.

    Sverige är nu i ett sådant läge att den liberala demokratin endast kan bidra till ökat och påskyndat sönderfall av nationen; den är ju i hög grad en bidragande orsak till dagens situation. Det svenska bidrags-, skatte- och välfärdssystemet byggde (byråkratisk prydno och korporativism oaktat) på det som beskrivs inledningsvis: begränsad tillgång, etniskt homogent och med kulturhistoriskt arv.

    Nationernas upplösning är en naturlig följd av den ständigt mer federala pseudodemokratin EU, med samma resultat som när Österrike-Ungerns många folkgrupper ville ha egna länder med sitt eget statsskick (vilket var någon form av folkförsamling för den egna etniska gruppen). Nationalism är trots allt en demokratisk och liberal idé.

    Just nu åker Sverige ledstång.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraRadera
  2. Rikard, lärar!
    Det var en riktigt bra SO genomgång. Jag satt med 13-åringen för ett tag sedan och hjälpte till när han skulle redovisa ett större arbete om de olika ideologierna. Han, och ibland jag, kom fram till att det inte är en höger-vänsterskala utan en triangel. Socialism - Liberalism - Konservatism som de 3 hörnen. Och att 2 har gemensamma ståndpunkter mot en ensam ideologi i ett område, men i andra områden så skiftar "allianserna" i någon form av 2-mot-1 hoppjerka.

    Och till Fnord, Demokrati kan aldrig vara en ideologi. Att kalla det Liberal Demokrati som den styrelseform som byggt västerlandet är , i brist på bättre ord, bara propaganda för att en av de tre huvudideoöoguerna är bättre. Antites - då finns det nazistisk demokrati eller kommunistisk demokrati? Eller skulle jag vara så fräck och säga att under glansdagarna i Sverige så hade vi en Konservativ Demokrati som hyllade folkhemmet, gemensam solidaritet och där inga egoistiska liberaler kunde sko sig på den breda massan?

    SvaraRadera
  3. Frihetsgudinnan: Vad du beskriver var aldrig någon konservativ demokrati. Vad du beskriver var ett socialistiskt, progressivt och allt annat än konservativt system. Därtill var det extremt korporativistiskt. Det skattade skiten ur medelklassen, men undantog de redan rika från omfördelningen och såg dessutom till att dessa slapp konkurrens från uppstickare. Det var ett fullständigt vedervärdigt system.

    Att du uppenbarligen gärna skulle vilja se en återgång till detta system gör naturligtvis i någon mening dig till konservativ (eller rättare sagt reaktionär), men av detta följer inte att det system du längtar tillbaka till var konservativt då det existerade. Tvärtom, detta system innebar ett tydligt brott mot en tidigare ordning.

    SvaraRadera

Kommentarsfältet modereras med varierande regelbundenhet och ett stort mått av godtycklighet. Kommentarer löper stor risk att hamna i papperskorgen om de är sossiga, hätska, foliehattiga, besserwissriga, vilseledande, överdrivet långa, trollande eller faktamässigt tveksamma.

Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.