Illustration av "I fablernas land" (Facebook, Twitter)
Det började i söndags med ett ytterst märkligt reportage i Dagens Nyheter.
(Ja, i själva verket började det förstås långt tidigare. Tidningen har under Peter Wolodarskis ledning utmärkt sig för sin ytterst tveksamma journalistiska etik, men företeelsen har äldre anor än så. Till de mer famösa exemplen hör de artiklar från 70-talet i vilka dåvarande chefredaktören Olof Lagercrantz gjorde sitt yttersta för att relativisera Sovjetunionens brott mot mänskligheten.)
Reportaget handlar om politiska strömningar på Östermalm. Med formuleringar som "[m]akarna Adelsohn är rosiga efter morgonrundan på Djurgården" försöker artikelförfattaren Björn af Kleen avsiktligt ge sin berättelse ett exotiskt och andrafierande skimmer. Ambitionen tycks vara att åstadkomma en pastisch på de memoarer kolonialtidens upptäcktsresande gav ut på ålderns höst.
En central punkt i texten är artikelförfattarens försök att karaktärsmörda en av de bägge "rosiga" morgonflanörerna, nämligen tidigare kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Helt utan belägg antyds det att Adelsohn Liljeroths världsbild kan vara influerad av vad som till synes är en för journalister välkänd rättshaverist. En bild på den tidigare ministern kompletteras därtill av det stort uppslagna citatet "Jag går in på Avpixlat lite då och då".
Reportaget kompletterades strax därefter med en "analys" av Ewa Stenberg. I denna förklarar Stenberg att Adelsohn Liljeroth, om hon nu hyser misstro mot mediernas förmåga till objektiv rapportering, under sin tid i regeringen borde ha ägnat sig åt ministerstyre och att ifrågasätta pressfriheten. Att hon inte gjorde det, förklarar Stenberg, tyder på att "den auktoritära och främlingsfientliga vågen fått henne att byta åsikter".
Nästa installation var en artikel med titeln "Starka reaktioner på DN-reportage om SD på Östermalm". Artikeln är i själva verket en intervju med den socialdemokratiske toppolitikern Ulf Bjereld – och ja, du har gissat rätt, han presenteras även denna gång som "statsvetare". Det riktigt episka haveriet lät emellertid vänta på sig ytterligare några timmar.
Måndagens huvudledare i DN visade sig nämligen också handla om Östermalm. Den var i vanlig ordning osignerad, men bär alla de kännetecken vi sedan länge lärt oss att förknippa med Peter Wolodarski. Texten är en förvirrad konspirationsteori som i fråga om paranoia och apofeni är fullt i klass med David Ickes teorier om rymdödlor.
På något sätt, får vi veta, hör lördagens överbelastningsattack mot svenska nyhetssidor intimt samman med de politiska strömningarna på just Östermalm. Attityderna på Östermalm utgör därmed ett akut hot mot demokratin, låter texten påskina, varpå ett flertal anklagelser slungas ut och ett flertal namn nämns.
De brottstycken av relevant kritik mot en del av Patrik Engellaus mindre lyckade formuleringar som förekommer hade kunnat vara befogade, hade det inte varit för att DN själva satt i system att ägna sig åt pressetiskt ytterst tvivelaktiga metoder. I fallet med andra personer som namnges, till exempel Widar Andersson och Thomas Gür (den senare omnämns för övrigt även i af Kleens text) blir det hela direkt kusligt.
Såväl Anderssons som Gürs argumentation präglas av intellektuell hederlighet. De har blytunga argument på sin sida och de hänfaller aldrig, till skillnad från till exempel DN, åt demagogi. Deras meningsmotståndare vet att de inte har en chans att komma åt dessa bägge debattörer med hederlig argumentation, varför de i stället ogenerat väljer att ännu en gång attackera dem med smutskastningsmetoder och guilt by association-argumentation.
DN:s agendajournalistik har varit central i att rasera förtroendet för de etablerade nyhetsredaktionerna. Deras postmoderna linje har har inte bara gjort de verkligt rasistiska demagogernas arbete betydligt lättare. Den misstänksamhet de har bidragit till att cementera har därtill gjort den svenska samhällsdebatten till bördig mylla för utländska påverkansoperationer.
"Det är extremt oroväckande", kommenterade tidigare idag Jeanette Gustafsdotter, VD:n för Tidningsutgivarna, Lena Adelsohn Liljeroths misstro mot den svenska journalistkårens förmåga att förhålla sig objektiv till vad som rapporteras. I detta har Gustafsdotter helt rätt, men inte på det sätt hon menar. Vad som är "extremt oroväckande" är att Adelsohn Liljeroths misstro är befogad.
Vad som är ännu mer "extremt oroväckande" är att Gustafsdotter är så totalt oförstående inför denna misstro att hon utan vidare avfärdar den som en "konspirationsteori". Ironiskt nog sker detta samtidigt som den svenska journalistiken det senaste månaderna faktiskt blivit avsevärt mindre vilseledande, i takt med att de makthavare journalisterna har att granska under spektakulära former lagt om politiken.
Det är i sammanhanget högst remarkabelt att höstens stora journalistiska appeller för en generösare migrationspolitik kom före denna politikomläggning, inte efter. När det kom till kritan visade sig journalistkåren vara samma osjälvständiga vindflöjlar som de flesta andra.
Läs även:
Motpol, Dick Erixon
SvD1, SvD2
