Antalet partier i den svenska riksdagen uppgick länge till fem, men uppgår idag till åtta. Huruvida det är bra med ett så splittrat parlament kan diskuteras, men klart är att detta höga antal partier – i synnerhet som även det minsta av dem regelbundet skakas av falangstrider – borde borga för åsiktspluralism.
Så är emellertid inte fallet. Tvärtom, trots att att antalet riksdagspartier är rekordhögt är den ideologiska spännvidden mindre än någonsin. En viktig bidragande orsak till detta är triangulering, men en annan och mindre uppmärksammad förklaring torde vara partipolitikens professionalisering.
En gång i tiden var de svenska politiska partierna i betydligt högre utsträckning än idag gräsrotsorganisationer. Att de sedan dess i mångt och mycket utvecklats till att bli någonting annat beror givetvis i grund och botten på väljarnas bristande engagemang. Företeelsen bör dock också förstås som en produkt av samhällsutvecklingen i stort.
För det första hade säkerligen det långa obrutna socialdemokratiska regeringsinnehavet en demoraliserande effekt på övriga partiers gräsrötter. För det andra slutade Socialdemokraterna själva med tiden själva värna om sina gräsrötter, eftersom den tvångsanslutning av LO-medlemmar som pågick långt in på 1980-talet garanterade partiet ett stort antal medlemmar.
För det tredje blev den naturliga följden av den framväxande omhändertagandepolitiken att medborgarna successivt vande sig vid att allting var Någon Annans™ ansvar. För det fjärde sammanfaller utvecklingen med civilsamhällets tillbakagång i Sverige. Även denna är nära förbunden med den offentliga sektorns kraftiga expansion.
I och med denna expansion tog staten successivt över många av de funktioner som dessförinnan hade skötts av andra krafter. Vad mer är, genom en kombination av löften om (villkorade) bidrag och regelrätt entrism, kom vad som tidigare varit ett levande civilsamhälle att mer och mer knytas till staten.
Förening efter förening gjordes på detta sätt beroende av statliga bidrag. Med tiden kom deras styrelser att fyllas av partilojala socialdemokrater, och i takt med detta kom också deras agendor alltmer att sammanfalla med statens. Parallellt med detta blev en välavlönad position som ordförande för en sådan förening inte sällan en naturlig språngbräda för den socialdemokrat som ville göra politisk karriär.
Det är förmodligen i ljuset av detta den tilltagande professionaliseringen av partipolitiken bör förstås. I takt med att nånannanismen och förmynderiet bredde ut sig dog så sakteliga insikten om det egna ansvaret ut. När gräsrötternas engagemang förtvinade drabbade detta dock också partierna. För att kompensera för detta ökades de statliga partibidragen kraftigt.
I förlängningen blev partipolitiken en angelägenhet för ett litet antal människor skolade i ungdomsförbunden. De som nådde ända fram till partiernas toppskikt hade i många fall hela sina vuxna liv varit försörjda inom ramen för det partiindustriella komplexet. För alla som inte nådde hela vägen fram fanns åtskilliga reträttposter. Dels inom den statliga byråkratin, dels inom det nu helt domesticerade civilsamhället.
Idag är partierna närmast att betrakta som statliga institutioner. Den folkliga förankringen är till stora delar ett minne blott, och i mångt och mycket har de professionella politikerna inom de olika partierna betydligt mer gemensamt med varandra än med sina väljare. Liksom inom den konventionella byråkratin månar man om platserna runt köttgrytorna, och eftersom dessa garanteras av staten skiljer sig politikernas intressen ofta i allra högsta grad från de egna väljarnas.
Måhända är det därför så många väljare idag har svårare än någonsin att känna sympati för något parti, trots att det idag finns åtta att välja på. Måhända är det därför politiken idag mer och mer kommit att domineras av projekt som väljarna över huvud taget inte har efterfrågat. Måhända är det därför politikerna allt oftare driver igenom reformer som en stor majoritet av väljarna är direkta motståndare till.
DN1,
DN2,
DN3,
DN4,
Ab1,
Ab2
