2016-04-10

Det förstatligade partiväsendet

Antalet partier i den svenska riksdagen uppgick länge till fem, men uppgår idag till åtta. Huruvida det är bra med ett så splittrat parlament kan diskuteras, men klart är att detta höga antal partier – i synnerhet som även det minsta av dem regelbundet skakas av falangstriderborde borga för åsiktspluralism.

Så är emellertid inte fallet. Tvärtom, trots att att antalet riksdagspartier är rekordhögt är den ideologiska spännvidden mindre än någonsin. En viktig bidragande orsak till detta är triangulering, men en annan och mindre uppmärksammad förklaring torde vara partipolitikens professionalisering.

En gång i tiden var de svenska politiska partierna i betydligt högre utsträckning än idag gräsrotsorganisationer. Att de sedan dess i mångt och mycket utvecklats till att bli någonting annat beror givetvis i grund och botten på väljarnas bristande engagemang. Företeelsen bör dock också förstås som en produkt av samhällsutvecklingen i stort.

För det första hade säkerligen det långa obrutna socialdemokratiska regeringsinnehavet en demoraliserande effekt på övriga partiers gräsrötter. För det andra slutade Socialdemokraterna själva med tiden själva värna om sina gräsrötter, eftersom den tvångsanslutning av LO-medlemmar som pågick långt in på 1980-talet garanterade partiet ett stort antal medlemmar.

För det tredje blev den naturliga följden av den framväxande omhändertagandepolitiken att medborgarna successivt vande sig vid att allting var Någon Annans™ ansvar. För det fjärde sammanfaller utvecklingen med civilsamhällets tillbakagång i Sverige. Även denna är nära förbunden med den offentliga sektorns kraftiga expansion.

I och med denna expansion tog staten successivt över många av de funktioner som dessförinnan hade skötts av andra krafter. Vad mer är, genom en kombination av löften om (villkorade) bidrag och regelrätt entrism, kom vad som tidigare varit ett levande civilsamhälle att mer och mer knytas till staten.

Förening efter förening gjordes på detta sätt beroende av statliga bidrag. Med tiden kom deras styrelser att fyllas av partilojala socialdemokrater, och i takt med detta kom också deras agendor alltmer att sammanfalla med statens. Parallellt med detta blev en välavlönad position som ordförande för en sådan förening inte sällan en naturlig språngbräda för den socialdemokrat som ville göra politisk karriär.

Det är förmodligen i ljuset av detta den tilltagande professionaliseringen av partipolitiken bör förstås. I takt med att nånannanismen och förmynderiet bredde ut sig dog så sakteliga insikten om det egna ansvaret ut. När gräsrötternas engagemang förtvinade drabbade detta dock också partierna. För att kompensera för detta ökades de statliga partibidragen kraftigt.

I förlängningen blev partipolitiken en angelägenhet för ett litet antal människor skolade i ungdomsförbunden. De som nådde ända fram till partiernas toppskikt hade i många fall hela sina vuxna liv varit försörjda inom ramen för det partiindustriella komplexet. För alla som inte nådde hela vägen fram fanns åtskilliga reträttposter. Dels inom den statliga byråkratin, dels inom det nu helt domesticerade civilsamhället.

Idag är partierna närmast att betrakta som statliga institutioner. Den folkliga förankringen är till stora delar ett minne blott, och i mångt och mycket har de professionella politikerna inom de olika partierna betydligt mer gemensamt med varandra än med sina väljare. Liksom inom den konventionella byråkratin månar man om platserna runt köttgrytorna, och eftersom dessa garanteras av staten skiljer sig politikernas intressen ofta i allra högsta grad från de egna väljarnas.

Måhända är det därför så många väljare idag har svårare än någonsin att känna sympati för något parti, trots att det idag finns åtta att välja på. Måhända är det därför politiken idag mer och mer kommit att domineras av projekt som väljarna över huvud taget inte har efterfrågat. Måhända är det därför politikerna allt oftare driver igenom reformer som en stor majoritet av väljarna är direkta motståndare till.
DN1, DN2, DN3, DN4, Ab1, Ab2

4 kommentarer:

  1. Hej.

    Mjuk totalitarism och korporativ, mjuk, fascism kan man också kalla det för. Det verkar omöjligt att ha en stat som har inbyggt in sina statuter att hålla sig begränsad när den Byzantinska administrationen är i symbios med partier och granskande funktioner.

    Ser du några möjligheter för det svenska statsskicket och partiväsendet att reformera sig självt med hjälp av samma system som är problemet i sig? Själv förtvivlar jag om detta, då jag förutsätter att samtliga partier, dessas funktionärer, samt statsförvaltningens byråkrater alla har ett egenintresse av att bibehålla nuläget, och som rationella agenter förutsätter jag att dessa rationaliserar (som i nuläget) sitt egoistiska handlande till nationellt intresse (även de partier som förnekar nationalstatens och folkgemenskapens betydelse för stabilitet och sammanhållning).

    Kan det verkligen vara så att vi har ett politiskt system som har internaliserat mjuk korruption så till den milda grad att förändring på demokratisk grund är omöjlig? Tanken slår mig då jag funderar över vilka som engagerar sig partipolitiskt samt agerar opinionsbildande via fria media (bloggar exempelvis) att det saknas någon enande kraft (förutom islam). Den passion och den frenesi med vilken sunni-muslimska organisationer missionerar i Sverige saknar motsvarighet bland svenskar.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraRadera
  2. På samma tema. Partistöden borde avskaffas.

    https://detgodasamhallet.com/2016/01/12/vad-ar-felet-med-svenska-politiska-partier-apropa-vad-atskilliga-kommentatorer-redan-sagt/

    SvaraRadera
  3. En utmärkt analys! //Gunilla

    SvaraRadera
  4. Snyggt trade mark, för övrigt - Någon Annans™. Känns väldigt svenskt...

    Bra analys. Eftersom banden med väljarna är så svaga kan proffsen ( dvs de valda riksdagsledamöterna ) driva sina favoritprojekt utan att bry sig om vad väljarna tycker. Som att belasta Riksdagens utredningstjänst med att utreda chem trails, försöka förbjuda mentolcigaretter eller att köra över folket och styra upp hur myndiga föräldrar väljer att vara hemma med barnen mm mm.

    Att människor med ökat välstånd blir mindre engagerade i politik är dock inte blott en svenskt fenomen - ( och det har Fnord aldrig hävdat heller, för tydlighets skull ). Men utfallet av politisk idioti blir större hos oss än exempelvis i USA och andra civiliserade länder. När världens hårdast beskattade stat bestämmer sig för ett vägval har vi inte stora möjligheter att på privatplanet agera eller parera.

    Skulle man vilja protestera eller söka egna val genom att finansiera sin "egen värld" har de allra flesta ingen möjlighet till detta då staten drar skatten redan vid källan (via arbetsgivaren).

    Den ideologiska spännvidden är sannerligen smal i Sverige. I valrörelsens olika debatter 2014 tycktes alla partiledare läsa ur samma manuskript när det gällde migrationsfrågorna. Utom en.

    På svenskt manér satt det jävligt långt inne innan man kunde tillstå att den gigantiska invandringen kanske inte är en förutsättning för att klara vår välfärd trots allt. Men när insikten fick torgföras vände nästan alla kappan samtidigt. Även det väldigt svenskt. Som du säger - politikerna har mer gemensamt med varandra än med sina väljare.

    SvaraRadera

Kommentarsfältet modereras med varierande regelbundenhet och ett stort mått av godtycklighet. Kommentarer löper stor risk att hamna i papperskorgen om de är sossiga, hätska, foliehattiga, besserwissriga, vilseledande, överdrivet långa, trollande eller faktamässigt tveksamma.

Gå ur PKU-registret innan det är för sent!

Regeringen vill göra PKU-registret – i vilket de flesta svenskar födda 1975 eller senares DNA finns lagrat – tillgängligt för polisen. Du har fortfarande möjligheten att gå ur detta register, vilket du också bör göra:

  • För att du under en vanlig dag lämnar spår av ditt DNA över stora områden, inklusive på platser där brott senare kan begås.
  • För att din kropp och ditt DNA tillhör dig, inte staten.
  • För att din uppfattning om vad som bör vara lagligt respektive olagligt förmodligen emellanåt skiljer sig markant från statens.
  • För att du är oskyldig tills motsatsen bevisats, inte det omvända.
  • För att register alltid kommer att missbrukas.
Använd denna blankett för att skydda ditt eget DNA och denna blankett för att skydda dina barns.