I dessa har vad vi grovt kan kalla identifiera som graden av marknadsliberalism (det vill säga den välkända höger-vänster-skalan) fått utgöra en av axlarna. Den andra axeln har under olika benämningar och med varierande förklaringar fått representera andra värden, inte sällan vad som ofta slarvigt kallats för konservatism.
Dessa tvådimensionella försök till att ringa in politiska ställningstaganden har inte sällan bara framstått som klumpiga och oprecisa. De har dessutom ofta sagt mer om designerns syn på den nya dimensionen än vad de sagt om olika partiers, politikers och debattörers placering på densamma. I Sverige har detta delvis berott på att vi är väldigt ovana att diskutera de värderingar denna dimension försökt fånga, men problemet går igen i de flesta länder.
Efter att jag för nästan en månad sedan skrev om skillnaden mellan de franska och skotska upplysningstraditionerna, har jag successivt blivit mer och mer övertygad om att det i själva verket är just denna idag nästan helt förbisedda skillnad som i själva verket utgör den saknade dimensionen.
Enkelt uttryckt, bakom de idéer som idag klumpas ihop under benämningen "liberalism" återfinns två i grund och botten väldigt olika idéströmningar. Den ena kom huvudsakligen att utvecklas i Storbritannien (och då främst i Skottland) och betonade empiri. Den andra kom huvudsakligen att utvecklas i Frankrike och betonade rationalism.
Värt att notera är dock att flera britter huvudsakligen verkade i den rationalistiska ("franska) traditionen, och att flera fransmän (däribland den i sammanhanget sentida Frédéric Bastiat) huvudsakligen verkade i den empiristiska ("skotska"). En mer ingående redogörelse för skillnaden mellan dessa bägge traditioner återfinns i mitt förra inlägg om saken. I korthet bottnar hur som helst den rationalistiska traditionen i tron på att det fria, rättvisa och civiliserade samhället kan planeras fram.
Den empiristiska traditionen anser däremot detta i huvudsak vara omöjligt, och betonar i stället vikten av att låta idéer och innovationer fritt få konkurrera med varandra. Då de processer som ger goda resultat är spontana, oöverskådliga och ofta oplanerade krävs då för bästa resultat att makten tar ett steg tillbaka, och i så stor utsträckning som möjligt låter denna utveckling få fortgå ostört.
Ingen av dessa traditioner förtjänar att avfärdas rakt av. Värt att notera är dock att där den empiristiska traditionen gett oss konkreta resultat som den industriella revolutionen, teknikutveckling och välstånd har den rationalistiska traditionen i huvudsak gett oss principer. En del av dessa principer har gått att omsätta i användbar vetenskaplig metodik, men påfallande ofta har de snarare haft karaktären av moraliska påbud.
Det är i sammanhanget viktigt att betona att många av dessa moraliska påbud är bra, och att därför praktiskt taget ingen civiliserad människa idag ifrågasätter dem. Problemet med den rationalistiska tradition ur vilken de är sprungna är att denna bottnar i en övertro på det mänskliga förnuftet.
Den rationalistiska traditionens principer är vackra, talar direkt till den inre renässansmänniskan och utövar inte sällan närmast hypnotisk dragningskraft på den som för första gången kommer i kontakt med dem. Problemet är bara att då människan ofta är irrationell, nyckfull och destruktiv tenderar deras tillämpbarhet på mänskligt samspel att vara väldigt begränsad.
Den rationalistiska skolan har med tiden grenat ut sig. De uttalade målen om att resonera sig fram till det fria och rättvisa samhället kom snart att omsättas i andra ideologier än liberalismen. Några av de mest spektakulära exemplen på detta är kommunismen och socialismen, men även socialliberalers tilltagande radikalisering och alltmer ogenerade bruk av machiavelliska metoder är i förlängningen helt i den rationalistiska traditionens anda.
De försök som har gjorts att helt och hållet bygga ett samhälle på rationalistiska principer (till exempel Sovjetunionen) har misslyckats spektakulärt. Det vanliga idag är i stället att dessa bägge traditioner verkar parallellt med varandra. Enkelt uttryckt har den empiristiska traditionen till stora delar fått diktera grundvillkoren för marknaden, medan den rationalistiska idag dominerar de flesta andra områden.
Resultatet har blivit att empirismen frigör stora resurser, som därefter används till allehanda rationalistiska projekt. Dessa projekt genomsyras dock av rationalismens övertro på att det goda samhället kan planeras fram, varför de i regel verkar mot den mänskliga naturen och därmed också i ständig motvind.
Det är därför vi i många länder fått skatter så höga och regleringar så omfattande att de stryper tillväxten och resulterar i svarta marknader. Det är därför vi fått politiker ivriga att åsidosätta äganderätten för att kvotera och på andra sätt påtvinga allmänheten reformer denna inte vill ha. Det är därför vi förväntas leva upp till alla de formellt frivilliga åsikter som ryms under den kryptiska benämningen "värdegrund".
Det är därför vi fått en politikerkår som tar sig rätten att förbjuda smaksatta cigaretter. Det är därför vi fått politiker som fått för sig att göra Sverige till en humanitär stormakt. Det är därför vi fått en samhällsdebatt där man inte förmår ta in kulturens avgörande roll för mänskligt samspel, och där politikerna därför tror att en fungerande och harmonisk mångkultur är något som infinner sig bara för att riksdagen röstar ja till saken.
Vad som skett de senaste åren är att den redan väldigt inflytelserika rationalismens i snabb takt kunnat flytta fram sina positioner på empirismens bekostnad. Det är i grund och botten därför här den politiska konfliktdimensionen som uppfattas som ny också återfinns.
Tax avoidance, 17th century style. The Bridge House, Ambleside - built on a river between two jurisdictions. pic.twitter.com/AnxcU9p8BM
— Jonathan Healey (@SocialHistoryOx) 8 april 2016
DN1, DN2, Ab1, Ab2
