"Ni måste inse att invandring kostar" är rubriken på en av dagens huvudartiklar i Dagens Nyheter. Denna artikel kompletteras med andra texter, i vilka man påpekar att invandringsdebatten har varit alldeles för känslostyrd och att vi nu på allvar måste börja hantera målkonflikter.
Det hade naturligtvis varit smakfullt om DN medgett att tidningens centrala roll i de senaste årens infantilisering av samhällsdebatten var ett misstag, i stället för att som nu ta på sig rollen som den vuxne som motvilligt träder in och avbryter barnens lek efter att denna spårat ur. Detta väl sagt är tidningens nyvakna intresse för seriös journalistik på området givetvis ett välkommet inslag.
Under valrörelsen 2014 var den svenska åsiktskorridoren som smalast. Efter valet hände inledningsvis inte särskilt mycket på området, men under 2015 började så sakteliga fler och fler ta bladet på munnen och kommentera den svenska politikens absurda premisser. Under hösten stod det klart att denna utveckling hade blivit en kraft att räkna med. De ivrigaste förespråkarna av åsiktskorridoren försökte då, anförda av bland andra DN, att gå till motoffensiv.
Detta sammanföll dock med att den svenska strutspolitiken började få direkt förödande konsekvenser, varför denna motoffensiv misslyckades. I stället tvingades regeringen acceptera att man nu var tvungen att faktiskt förhålla sig till verkligheten, vilket efter en serie symboliska åtgärder resulterade i att man på en presskonferens lät meddela att Öresundsbron i praktiken skulle stängas för asylsökande.
Det var där och då som pendelrörelsen till slut började röra sig åt andra hållet. En kort tid valde man på DN talande nog att ifrågasätta varför regeringen så länge hade agerat precis som DN hela tiden aggressivt hade krävt att regeringen skulle agera. Några månader senare drog man så, närmast över en natt, in den journalistiska immunitet Miljöpartiet dessförinnan hade åtnjutit.
Detta sammanföll inte bara mot att nya åtgärder mot tiggeriet i tunnelbanan presenterades. Blott några dagar senare valde DN dessutom att publicera fördjupande reportage om de stora kostnader, problem och målkonflikter som invandringen för med sig. Spelreglerna förändras nu så fort att det det framstår som tämligen lönlöst att ens försöka sia om framtiden.
Den åsiktskorridor som nu nog får sägas ligga i ruiner var en produkt av den svenska konsensuskulturen. Denna konsensuskultur är i grund och botten inte så dålig som den ofta utmålas som, tvärtom hör den gissningsvis intimt ihop med såväl den svenska tillitskulturen som den arbetsmoral som en gång i tiden gjorde Sverige rikt.
Det stora problemet med konsensuskulturen är att den sedan demokratins införande blivit ett verktyg i politikens (det vill säga socialdemokratins) tjänst. Med tiden har de skyhöga skatterna, den enorma offentliga sektorn och de kravlösa bidragen blivit så självklara att alla försök att på allvar ifrågasätta dem närmast kunnat framställas som utslag av politisk extremism.
Att det var under en borgerlig regering denna konsensuskultur muterade till det monster som Henrik Ekengren Oscarsson döpte till "Åsiktskorridoren" är knappast någon slump. Alliansregeringen var förvisso snabb med att anpassa sig till åsiktskorridorens spelregler, men om att den var ett vänsterprojekt råder knappast några tvivel.
När alliansregeringen tillträdde hade vänstern förlorat såväl sina visioner som sitt stora övertag i kampen om problemformuleringsprivilegiet, och även i opposition föll försöken till politisk förnyelse platt till marken. I detta läge valde några av vänsterns mer skrupelfria demagoger att spela ut ett nytt kort, nämligen den brända jordens taktik som fenomenet åsiktskorridoren i grund och botten var.
Effekten blev så polariserande och demoraliserande att vänner slutade tala med varandra. Effekten blev Sverigedemokraternas exempellösa tillväxt. Effekten blev att regeringen Reinfeldt fullständigt tappade fotfästet. Effekten blev att det rödgröna blocket kunde "vinna" valet 2014 utan att locka en större andel av väljarna än 2010.
Med Stefan Löfven i Rosenbad var åsiktskorridoren dock inte bara överflödig, den blev dessutom snabbt ett precis lika stort problem för Socialdemokraterna som den hade varit för Moderaterna. Den rödgröna regeringen hade dock trumf på hand, till skillnad från en högerregering kunde den utmana åsiktskorridoren utan att journalistkåren sparkade bakut.
Just därför är det av avgörande betydelse att den svenska högern nu ger kampen om problemformuleringsprivilegiet högsta prioritet. Annars väntar, alldeles oavsett regering, nya åsiktskorridorer, nya dikeskörningar och nya årtionden av tryckande sossehegemoni.
Läs även:
Motpol
DN1,
DN2,
DN3,
SvD1,
SvD2,
Exp1,
Exp2,
SVT1,
Ab1,
Exp1
